Senaste inläggen

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35

Hej hörni
Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det.

Hur har ni det i sommar?

Jag har min bästa någonsin.

Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycket mer medveten nu och jag känner att jag har fått verktygen till att leva ett bra liv nu- och framöver.

Jag har tagit ett beslut om att rensa ut bloggar också. Känner att jag inte behöver följa så många människors liv, såna som jag inte egentligen ens känner. De allra flesta hittade jag under barnlösheten, vissa har fått ett barn, andra väntar fortfarande. Men jag tror att jag måste gå vidare nu. Ta ett steg därifrån, framåt. Och det innebär mindre bloggläsande.

Och jag tror.. Att det innebär slutet på denna bloggen också. Viblevju3. Bloggens syfte är uppfyllt. På något sätt har bloggen blivit ett ställe att ösa ur mig skit och det har varit bra, ni har varit bra. Stöttat och hejat.

Men nu får det vara bra. Jag mår bra och jag tänker fortsätta med det.

Bästa boktipset är fortfarande "du är fullkomlig", en utomordentligt bra bok om du dras med ångest, negativa tankar eller vill bryta mönster.

Jag hoppas att ni är rädda om er <3
Tack för all pepp genom åren!

Vad kan bättre avsluta allt än att visa en bild på mig? Anonymiteten är bruten. Jag är jag. Jag var ofrivilligt barnlös. Jag var sjuk. Nu är allt bra. This is me.

Stor kram <3

ANNONS
Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att fråga. Jag går sönder av tanken. Vilken tragisk och bottenlös sorg.. Jag grottar in mig i känslorna, men försöker att låta bli. Vilken grymhet.

Alla tankar, kärlek & omtanke till Jenny och till er som är kvar <3

ANNONS
Av Karin - 16 juli 2015 09:04

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framåt med hjälp av stress om att jag borde. Många är tankarna som innehåller rädsla. Både inför framtiden (som jag ju inte vet något om) och inför dåtid (som jag ändå inte kan påverka).

Nu har jag träffat en jävligt hård psykolog. Hon ger mig inga utrymmen att förklara eller motivera, något jag annars är jäkligt bra på. Hon daltar inte med mig och hon tycker inte synd om mig. Hon kräver att jag ska ta ansvar för mina tankar och mina känslor. Att jag ska lämna det som varit bakom mig och forma en bättre framtid.

Vissa dagar känner jag att jag vill springa ut från detta i panik, andra dagar är de bästa på åratal. Igår var en sådan dag. Så jäkla bra. Lugnt och fint i hjärnan. Det som kom kunde jag avbryta. Jag kände mig inte begränsad (de avbröt jag), jag kände mig frisk och fullständig. Kvällen avslutades med ett ögonblick av kärlek som för att bekräfta att jag nu var på rätt väg..

Lillan som var nyduschad, naken och varm tittade mig i ögonen, skrattade sådär som bara hon kan och slängde sina armar om mig. Jag höll henne i min famn och kramade henne hårdare. Hon klängde sig fast, spände åt sina ben runt mig och krampade armarna om min hals medan hon gosade in hela ansiktet i min hals. Hon försökte komma ännu närmare. Jag blev tårögd. Genuint och starkt. I rummet fanns bara vi. I hela världen var det hon och jag. Och kärleken. Hon kramas ofta men det var något särskilt just igår. Vi stod stilla länge och bara var nära. I ögonblicket.

Och jag kände att jag vill uppleva mer av detta. Denna närvaro. Både i mig själv och med andra.

Jag kan varmt rekommendera boken "du är fullkomlig" till alla som någon gång är negativ mot sig själv, alla som är stressade, har ångest eller är/varit utbrända. Eller ja.. till alla andra också faktiskt. Läs den!

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig och gjort mig till denna destruktiva varelse. Hade tänkt försöka förklara hur jäkla omöjligt det känns, men hur satans gärna jag ändå vill, hade tänkt berätta om akupunkturen och att jag kände för att resa mig upp och gå från psykologträffen idag.

Men så läste jag ett inlägg av en bloggkompis och kom av mig. Hennes väg till barn var också lång, längre än vår, hon fick sin pojk för 2 år sedan och jag har följt henne sporadiskt under några års tid. Sedan dess har hon drabbats av cancer och i dagarna har hon fått veta att hon har kort tid kvar. Mitt mammahjärta dör. Hennes son... Hennes mammahjärta. Hennes man som blir kvar. Ja.. jag blir illamående av ångest för deras skull. Fy fan vad fel.

Ni hittar hennes blogg här;
https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Det får räcka så. Mig får vi ta en annan dag.

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis och sjuka föräldrar = ingen hit. Fy fasen vad slitit. Inte heller är det så att bebis blir lugn och sover mer, utan precis tvärtom.

Nu har det i alla fall börjat vända. Peppar-peppar. En klok grej hade kanske varit att förlänga sjukskrivningen men sambon har sagt upp sig och jobbar bara nästa vecka innan han slutar och börjar på nytt. Det vore knäppt att säga upp sig (under min sjukskrivning) och aldrig komma dit igen. Men mina föräldrar täcker för honom den veckan och därefter går han på semester.

Jag känner mig lugnare också. Jag började på akupunktur förra veckan och längtade efter nästa gång redan när jag klev ut därifrån. Fy fasen vilken respekt jag har för akupunktur.

Akupunktören kunde förklara typ allt i min kropp, varenda åkomma. Det var så jäkla coolt. Han frågade mig om min syn hastigt försämrats och för några veckor sedan fick jag veta just de. Han sa att det inte alls är ögonen som är sämre, utan levern som inte orkar ge näring till ögonen (min hemmagjorda tolkning). Om några behandlingar ska jag kunna se mycket bättre igen!

Han sa också något mycket viktigt. Att min kropp har massa energi och kraft men att de gömt sig bakom lungorna. Ja det låter ju skitflummit men med hans förklaring så köpte jag allt. Han satte dessutom igång min mens som blivit trögstartad på senare tid. Jag fick mensvärk redan när jag gick därifrån och mensen kom dagen därpå. Imorgon ska han sänka mina kortisolvärden och det ser jag fram emot. Hjärtat och lungorna ska börja samarbete igen, nu är det ett enda kaos och det i sig gör det omöjligt att slappna av.

Jag känner mig hoppfull igen. Kombination JAG, psykologen och Akupunktören kommer vara min väg ut. Och fram. Så mycket knäppa tankar (jag och psykologen) och så mycket saker i kroppen som försämrar mina chanser att bli bättre (Akupunktören).

Är det någon kvar här som läser i sommartider btw?

Av Karin - 2 juli 2015 09:43

Igår berättade granntanten för mig att hennes barnbarn dog för ett antal år sedan. Hon pratade om sorgen och om den tuffa tiden efteråt. Om barnbarnets mamma och hennes svåra kris som följde.

Kanske bidrar den oerhört tragiska historien till att jag kånner mig lite kärare i mitt barn just idag. Ibland är det så tycker jag. Kärleken kramar om en alldeles särskilt mycket och hjärtat slår volter av blotta tanken på sitt barn. Stoltheten vet inga gränser och om en kunde så skulle jag äta upp henne för hon är så jädrans go.

Granntanten säger nästan varje dag "men är hon alltid sådär glad?" "Jag tycker att du är fantastisk du lilla vän" medan lillan sjåpar sig med tillgjorda skratt och titt-ut bus över staketet.

Igår kväll sprang hon blöjfri (barnet alltså - inte tanten) och kärleken liksom knep i hjärtat. Och så som jag kände då vill jag känna alltid. Älskade barn, jag ska förändra mig. Jag lovar. Ett förflutet kan en inte ändra på men nutiden kan en faktiskt påverka. Jag ska göra det för dig. Älskade barn.

Av Karin - 1 juli 2015 12:04

Oj. Nya psykologen. Ord och inga visor. Jag är destruktiv och misshandlar mig själv. Det ska jag sluta med. Bara jag kan förändra. Hjälpa mig själv. Jag ska verkligen försöka. Nej. Jag ska fan lyckas.

Om 4-6 veckor kliver jag ut som en ny mänska. Och det börjar idag. NU.

I can fuckin' do it.

Av Karin - 26 juni 2015 09:05

Jag förstår ju nu varför det hela tiden går på tok. Med såhär höga halter av stresshormon i kroppen så är det omöjligt att vila, jag mår dåligt då. Inte konstigt att jag varje gång som jag mår lite bättre kör slut på mig alltså, jag jagar ju bort stresskänslan i kroppen genom att göra, göra, göra -vilket istället leder mig rakt i gapet på utmattningen. Nu är det ju tyvärr så att detta även leder till ångest. Och fy fan vad vidrigt det är.

Jag som är livrädd för medicin undrar därför om någon vet något naturläkemedel som är ångestdämpande? Eller något annat som jag kan göra för att lindra skiten?

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se