De runtomkring mig är inte helt överens om min diagnos, det är som vanligt "de som faktiskt pratar med människan" kontra "läkaren". Antagligen rör det sig om utmattningsdepression (symtom som: kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, ont i bröstet, drar sig undan sociala situationer, infektionskänslighet och man tappar förmågor som man tidigare besuttit m.m)

Det svåraste i denna ljuva coctail av hemskheter är just balansen. Om jag hade problem med balans innan (utan att veta) så sätts jag på prov nu. Vad gäller utbrändheten så ska man låta kroppen göra som den vill, vila om den behöver, inte utmanas, inte göra pulshöjande aktiviteter medan den depressiva sidan istället ska utmanas, kickas igång och inte isolera sig och hamna djupare in i depressionens klor. Det som händer här, när läkaren envisas med att det bara är en depression (och inte utbrändhet i dagsläget) är att jag som är duktig banne mig ska ta mig ur depressionen på egen hand. Och genom att tvinga mig att aktivera mig för att frigöra mig depressionen springer jag istället in med huvudet i den där väggen gång på gång. Jag tänker att det här som känns nu, den tröttheten, det kanske bara är depressionströtthet och då får den inte vinna, då måste jag gå ut, får inte vila, måste göra något - städa, tvätta, något som gör att jag inte faller. Men den tröttheten var istället en signal från utbrändheten, kroppens sätt att tvinga dig att lugna dig och så har du gjort det igen. Överansträngt dig. Somnar tvärt och vaknar några timmar senare med spända muskler och brus i hela kroppen, borta, djup sömn, stökigt, mardrömmar. Känslan sitter kvar någon timme innan jag förmår att komma upp.

Jag har tidigare funderat mycket på just diagnosers vara eller icke vara. Nu när jag är mitt inne i det själv förstår jag dess betydelse. Jag vill förstå, det som händer med mig nu är inte normalt för mig. Jag vill såklart också att det ska vara rätt. För vem skulle vilja få förklaringen att du har tarmvred och du i själva verket hade cancer?

Det är ett sätt att förstå, något att utgå från och jobba vidare utifrån och det ska vara rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...