Rummet. Jag hatar de rummet. Det vittnar om något som inte blev och det liksom hånler åt mig med sin tillfälliga möblering. En sådan tillfällig möblering som jag hör mig själv förklara när vi får besök "vi har inte kommit till det rummet än", så säger jag med övertygande röst. Sanningen är att vi hade kommit till de rummet redan när vi köpte vår nyproducerade lägenhet 1 år innan det stod klart. I smyg kollade jag på vaggor och fina sängar som Du skulle ligga i. För mitt inre möblerade jag rummet med möbler och tapeter. Men främst med kärlek. Jag njöt av tanken på att jag nog skulle slippa själva flytten eftersom att Du då skulle ha gjort mig stor och tjock och otymplig tills dess och jag skulle istället ta en fika på stan med en vän. Eller kanske jag skulle organisera flytten, skrika åt er att vara försiktiga om era ryggar och hjälpa till fast jag kanske inte borde. För varje månad krympte min tilltänka gravidmage och när flytten stod för dörren så hade resan inte ens börjat, inget hade hänt och jag undrade varför Du dröjde så. Vi kallar det för "extrarum" och ibland "gästrum" och jag hatar båda benämningarna. Gästrum är något bättre, då fylls i alla fall rummet med liv.

Jag har börjat tänka mer och mer på mina ägg den senaste tiden. I vår utredning så såg dem att jag hade ägg vid 2 tillfällen, ett varje gång som var drygt 15mm och 17mm. Vi var så lyckliga när vi hade sett äggen, såsom jag föreställer mig att vanliga par är efter ett ultraljud som visar hjärtljud. Det var som att vi hade fått en glimt av Dig, eller i alla fall ett hopp om Dig. Vi hade fått besked om att det inte var några fel på oss, jag tänkte att nu när vi slappnar av och nu när vi har sett ett 17mm stort ägg, så kommer Du.

Dem konstaterade att jag har jämn cykel, att jag producerar ägg men dem kollade aldrig kvalitén på äggen och det är en krypande oro som gager och bekymrar mig. Varför gör dem inte det? Är inte det som att titta på ett klick spermier och konstatera "japp det finns spermier?". Tänk om äggen är kassa och tänk om det är de man kommer fram till på IVF:en? Jag skulle bli galen av ilska om man låtit oss lida och tro och hoppas i och med orden det är inget fel på er, vi bedömer att ni har goda chanser att bli gravida på egen hand. Jag skulle skuldbelägga dem för att ha gjort mig sjuk av längtan, för att inte ha lyssnat när jag sagt att något måste vara fel. Jag skulle anklaga dem för att ha kastat bort betydelsefulla- kanske avgörande år. År som vi aldrig skulle få tillbaka, kanske år när chansen fortfarande funnits. Jag skulle aldrig förlåta dem.

Jag tänker försöka att göra det omöjliga. Jag har bestämt mig för att försöka sluta längta efter Dig nu. Jag orkar inte falla så långt gång efter annan, jag kommer aldrig bli frisk då. Och kanske kommer Du inte så länge som jag är sjuk heller? Jag tänker fokusera på annat nu, jag tänker verkligen försöka. Jag kan inte bli gravid utan hjälp, jag tänker övertyga mig själv om det. Kanske blir det lättare då? Kanske inte. Jag orkar inte analysera varenda värk, varenda gång det känns annorlunda, varenda gång jag mår lite illa, när jag kissar oftare än vanligt, så fort mensen är 1 timme sen. Jag orkar inte. Du kommer ju ändå inte. Och tänk om jag till slut får veta att det aldrig ens fanns en chans.

Jag undrar samtidigt om det går att sluta längta och hoppas? Utan att ha bevis för att rädslan och ovissheten är obefogad - eller är dem förbundna till varandra tills dess att motsatsen beivsas?

Nu har det snart gått ett år sedan vi flyttade in, hatar du också rummet? Om du visar Dig, så ska jag möblera rummet med kärlek, tills dess att Du kommer. Jag lovar.

Jag påmindes om blickarna i Kenya. De tomma, skräckslagna, de som tycktes vara fastnålande mot väggen och de med en gnutta förhoppning. Jag tänker på väntrummet på den Hiv-klinik jag besökte och jag kunde återigen känna känslan av allt som samlades i det rummet, inom de fyra väggarna möttes skräck och hopp. Kanske dödsångest. Säkert rädsla. Skam? Skuld? När man satt i det rummet visste man att livet aldrig skulle bli sig likt igen, oavsett vad. Allt skulle bli annorlunda från den dagen och framåt. Där satt det människor precis som du och jag, människor som varit otrogna, människor som blivit sexuellt utnyttjade, dem som varit för fulla en natt och i ruset tagit ett dåligt beslut, ett beslut som tog några sekunder att ta men som skulle kunna påverka dem resten av livet. Där satt kvinnor vars män varit otrogna, sannolikt en skrämmande stor del bakom spridandet av Hiv och där satt barn som kanske fötts med sjukdomen och som för alltid skulle tvingas leva i dess skugga. Alla satt dem där med samma syfte, att få veta om de blivit Hiv-smittade. Ett livsavgörande besked. De fåtalet som tittade upp och mötte min blick fick mig att undra vad dem tänkte, minutrarna innan domen givits dem. Jag undrade över deras historia, hur hamnade just du här? Undrade dem över mig? "Du unga vita kvinna som kommer från ett land där Hiv inte finns, du kommer hit och tittar på oss men inget du gör kan hjälpa oss". Jag kunde inte le, det vore helt fel, istället knep jag ihop mina läppar och hoppades att man skulle se både min fulla respekt och mitt medlidande för den situation dem motvilligt befann sig i. Dem som kom ut från dörren.. Deras ögon bevittnade om beskedet som dem mottagit. Där blandades rädsla och förfäran med nytänt hopp och lättnad. I deras ögon blandades liv med död.

Jag såg samma blickar idag. De skärrade, skräckslagna, dem med en gnutta hopp och dem där allt hopp sedan länge har släckts, par som nyfiket tittade på varandra och dem som tycks ha fått ett glädjande besked. I väntrummet på fertilitetsenheten utspelar sig nämligen en liknande kamp om liv som det jag bevittnade i Kenya. Och även om det på flera sätt inte är jämförbart så är det på något sätt ändå fundamentalt likadant. Ovissheten, rädslan och maktlösheten som ligger i besked som kan omkullkasta hela ditt liv - det är likadant. Besked som på olika sätt handlar om liv - liv eller död och som ingen vill få. Information som tvingar dig att spola bort allt som du har byggt upp under åratal på en bråkdel av en sekund. I ett ögonblick förvandlas livet och det blir aldrig sig likt igen. Allt ryms inom fyra kala väggar och ges av en person du aldrig tidigare mött men som på sätt och vis håller ditt livsöde i sin hand.

Jag önskar innerligt att jag- och vi aldrig behöver vara det paret som långsamt går ut från dörren och långsamt hasar genom korridoren, med sänkta huvuden, kinder frätta av tårar och blickar som avslöjar att det värsta tänkbara har sagts till dem, att hoppet är ute.

För när det handlar om liv eller död avslöjar våra blickar allt, avsett vart på jorden vi bor.

Det finns någonting som närmar sig mig. Och jag vet inte vad. Ibland är det något som kommer fort, besinningslöst och lämnar mig liggandes i mina egna tårar med funderingar på rättvisa och känslor av djup oro, rädsla och ilska. Och det lämnar alltid en bitter eftersmak i munnen. Ibland kommer det i form av en längtan, en känsla av glädje för att det är bättre nu, trots allt, en gnista som säger att jag kan göra precis vad jag vill, en tanke - en förhoppning om att något ska komma till mig under mina vilotid och livet ska sedan inte längre se likadant ut. Jag ska lära mig saker, få tid att låta kreativa tankar blomstra ikapp med vårens tröga försök att bemästra vintern. Kanske låta knoppar få vara knoppar länge, eller kanske fälla ut blommans blad inom kort. Jag vet inte, men med tanken är hälften vunnet.

Ibland är det ytterligare något annat som kommer till mig, det som gör att jag frustrerad över min överansträngning möter orkeslösheten, den totala, återigen bevittnar yrseln och att det svartnar framför ögonen. Det som gör att jag skulle kunna sova mig igenom dygnen och bittert ångra men vaket inse att jag återigen har gjort för mycket. Det som lämnar mig lamslagen och fullkomligt utmattad inför mitt eget liv, det som gör att jag måste söka kraften för att resa mig ur soffan, det som gör att jag måste övertyga benen om deras egentliga och innersta kraft, det som lämnar mig maktlös. Det som får mig att fundera på hur mycket kroppen och själen egentligen samarbetar? Om jag inte tillåter dem? Om jag bara inte lyssnar? Eller om jag rent av skiter i det för tillfällig tillfredsställelse? Jag vet inte det heller.

Men jag blir klokare under resans gång, dagarna passerar mig och lämnar mig med kunskap. Kunskap om mig själv, mitt liv, mitt sårbara, mina innersta drömma, mina rädslor -den för att misslyckandas och den för att aldrig lyckas.

Jag möter det som närmar sig varje dag och jag är oftast oförberedd, jag kan bara kriga för att vinna striden.

Jag föreställer mig dörren och hur jag försöker låsa upp den i den starka vinden. Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går lätt framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar, som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta i halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når hit. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hitåt. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen, skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Det lövet inte vet är att snöhögen också kämpar för sin överlevnad, hotas med jämna mellanrum av att helt försvinna och i ett utdraget försök att klara sig överfyller snöhögen torgets gator för att slutligen rinna ner i stadens många brunnar. Upplöst, tillintetgjord. Snöhögen har kämpat tappert och har i år klarat sig längre än vanligt, så den känner ett smygande hopp om att få gå en ljusare framtid till mötes när lövet är infångat och liksom bekräftar snöhögens existens. Lövet däremot, är nog bortom allt hopp. Snart släcks hoppet helt, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan ett efter ett svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går. I det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag eller en djup suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Jag tar några stapplande steg och kan nästan känna dörrens räddning, mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att söka igenom mina fickor igen, jag kollar på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret.

Det är såhär det känns många gånger.. Det är lite med glimten i ögat jag lägger upp bilden!

Mirakelfrågan. Känner ni till den? Det handlar om att man går och lägger sig på kvällen för att sova och allt är som vanligt men under natten händer något, ett mirakel. När du vaknar är det som tidigare var ditt/dina problem borta. Hur ser det ut då, vad gör du - vad är förändrat? Jag fick frågan av en nyfunnen vän, en äldre man som jag genom jobbet bekantat mig med och funnit något intressant och väldigt genuint hos. Han är hopplöst bekräftande, på ett otroligt varmt, generöst och ärligt vis. Man tror på honom och det han har att säga. Jag träffade honom igår, för första gången sedan jag föll ihop och gick från jobbet. Jag berättade min historia, allt faktiskt, och han lyssnade. Men sedan gjorde han något. Han gav mig energi genom annorlunda frågor som istället för att tynga mig med än mer jobbelände och ofrivillig barnlöshet väckte hopp. Hopp och ett leende. Mirakelfrågan, jag gillar den. Och jag gillar mitt leende.

Jag har kommit till en punkt där jag har berättat om vår situation för ganska många och när det faktiskt inte känns så laddat längre. Nu kan jag till och med undra varför jag kämpade emot så mycket tidigare? Vi har svårt att bli gravida. Punkt. Ja, så är det. Varken mer eller mindre. Det smärtar, det gör sjukt ont att längta, det tär att inte veta och det är hopplöst att vara rädd och känna oro för att livet helt ska kastas omkull.

Självklart är det en imtim sak att säga och jag skulle inte på något sätt vilja berätta det för kleti och pleti, för dem har inget med det att göra men det underlättar att folk runtomkring mig vet. I alla fall för mig. Jag får faktiskt mina stunder när jag tänker att jag skulle kunna berätta om det i "Efter 10"-morgonsoffa för att sprida kunskap om ämnet, jag skulle kunna ge ut en bok om vår resa för att underlätta för andra. För det är väl inte så konstigt, egentligen? Vi är kära, vi ligger, vi vill ha barn men det funkar inte. 

Så vad är det egentligen som hindrar? Skam, rädsla för att blotta sig, folks reaktioner? För mig är det nog flera saker, för visst finns det dem som jag fortfarande inte har berättat för och vad handlar det egentligen om? I ett av fallen är det faktiskt rädsla för oförståelse, för plumpa kommentarer och goda råd, för självupptagenhet och kanske också för att blotta vårt allra mest personliga och intimaste till människor som jag är rädd skulle bemöta det med typ "oj vad tråkigt, för oss tog det på första försöket". Jag skulle rasa samman innan den meningen kommit till punkt och jag skulle ha svårt att fortsätta med den personen efter det. Och det vore katastrofalt, därför safe:ar jag och berättar inget. Istället tar jag emot bilder och filmer på deras barn till min telefon i tron om att det ska "muntra upp" mig.. Och jag tänker, "ja titta, där ligger hon och jollrar, hon som blev till på första försöket. Ett perfekt litet barn, i en perfekt liten värld".

Men vi bor inte i samma värld.

och vad jag svarade på mirakelfrågan? Att jag gör något eget (eller ihop med någon enstaka) när jag vaknar. Att jag finns i ett annat sammanhang, att jag är min egen chef, min egen lyckas smed, jag arbetar med människor men på ett annat sätt (kanske är dem mina leverantörer, mina kunder?), jag är kreativ och jag styr mycket själv, jag gör flera saker och det ena leder till det andra och någonstans behöver jag inte vara orolig för månadslönen.

Inte heller för det där leendet. 

Tillsammans är vi starka. Så starka. Jag ser ljuset idag. Jag har lite mer energi, hjärnan orkar med att fullgöra tankarna och jag känner för att göra saker. Det var länge sedan. Det känns härligt!

Min rädsla ligger i att jag ska fortsätta att falla fritt en gång i månaden, jag kommer inte orka kravla mig upp i längden. Snälla Du, hjälp mig.

Jag vill inte bli fast i det här. Jag ska utmana mig, det finns inget annat sätt.

Det är mycket Bröllop som far runt i mitt huvud just nu. Tanken på vårt bröllop drar mig framåt och får mig att känna både ljus och hopp. Ibland känns det såklart lite stressande, eftersom att jag så gärna vill vara mig själv och vara närvarande denna dag. Jag vill också vara vacker och i form, just nu tappar jag mest form..

Vi har kommit varandra så nära de senaste dagarna. Närmare än någonsin. Närmare än många någonsin kommer varandra. Jag är lycklig för det. För att du finns i mitt liv. För att vi alltid har varandra.

Vill ni veta något sjukt? När vi började försöka önskade jag att det inte skulle ta på första försöket, inte heller på andra. Jag tyckte att tredje kändes perfekt. Då skulle vi ha fått känna besvikelsen 2 gånger, kanske fått uppleva en gnutta oro, fått längta och hunnit inse att vi verkligen ville ha barn...

Livet fortsätter, trots att det för en stund kändes omöjligt.

Jag följer ett antal bloggare som befinner sig i liknande situationer som oss och det skänker en sorts lättnad hos mig. En skön känsla av att vi inte är ensamma, som i sig förstås också är sorgligt. Men det är också skrämmande, jag får insikt i att man kan få hålla på ännu längre än såhär. Tvingas genomgå ett flertal misslyckande försök, få dåliga besked och kämpa i motvind långt mer än vad vi fått gjort (hittills). Något som är faschinerande är dock att jag verkligen hejar på er, jag som annars känner ganska stor bitterhet och avundssjuka mot andra kvinnor som blir gravida blir istället glad i själen när det då och då dyker upp ett plus i någon av bloggarna. Självklart tänker jag en snabb, bitter tanke om att det aldrig händer mig men den allra största känslan är ändå glädje och en gnutta hopp. Hopp om att det är möjligt. Jag vet att ni, liksom vi har kämpat länge. Alla som har kämpat och längtat är värda ett barn till slut.

Jag tänker ibland på dem runt mig som lyckades bli gravida på första, andra eller tredje försöket och det känns helt overkligt för mig. Jag kan inte ens försöka tänka bort smärtan som vi tvingats utstå, jag kan inte ta in hur det är att inte känna den enorma rädslan för att aldrig kunna få ett biologiskt barn med sin älskade, att känna att världen rasar, benen viker sig och det som man trodde skulle vara det allra enklaste istället blev livets svåraste. Jag kan inte längre komma ihåg hur det är att slippa vakna på nätterna av att tårar rinner, att våndas vid varje mens och att gång på gång uppleva gravidsymptomen strax innan mensen kommer, för att sedan totalt bryta ihop och undra hur man kunde vara så jävla dum. igen. Jag kan inte ens försöka sätta mig in i hur det skulle kännas att slippa all smärta, hur det vore att vara en sådan lycklig människa?

Det är inget fel på oss, vi är fortfarande rätt unga och vi borde kunna få barn - jag borde känna en enorm lättnad och glädje över det men som med allt finns det två sidor. Jag är enormt frustrerad över just det också. Vi anses ha en stor chans att lyckas bli gravida på egen hand. Hur jävla stor verkar den vara efter 1.5 år? Hur länge kan man tänka att man "bara råkade missa denna månaden", att "inget fint ägg" passerade denna ägglossning eller att det inte fick fäste? Vore det bättre om vi istället förklarade allt med min stressade kropp, att det är den som inte har varit mottaglig? Om jag vill att det ska vara mitt fel? Nej, inte alls. Jag vill kunna skylla på något annat, någon annan. Jag vill kunna skrika åt någon, någon som vet att det är dennes fel, någon rakt igenom ond. Kanske samma någon som ligger bakom allas vår barnlöshet. Hur kan du tvinga oss genomlida detta skulle jag skrika medan jag motade denne någon med slag efter slag, med rödspräckliga kinder och tårar rullandes i jämn fart.

När jag nu befinner mig i denna process, kan jag ibland tänka tanken att det egentligen inte är så rosaskimrande vackert att ha barn, att jag längtar obefogad mycket liksom. Jag längtar faktiskt inte efter barn längre, det känns för långt bort - jag längtar efter en graviditet, det känns omöjligt nog. Hur som helst, tillbaka till tanken om att det inte är så himmelskt med barn.. Alla som vittnar om förlorad sömn, minskad tid för sig själv, avsaknad av sexlust och en försämrad partnerrelation. Men då skulle man i alla fall ha bebisen. Det jag läste under veckan tog nog ändå priset "Gud vad underbart att äntligen kunna äta mögelost igen, som jag har längtat", skriver den nyblivna (lyckliga) mamman och visar upp det lilla kexet med den lilla osten på, i bakgrunden ligger såklart en nöjd bebis och jollrar. Något exploderar i mig. Perspektiv kvinna, perspektiv, med tryckande sorg i hjärtat hindrar jag mig från att kommentera. Det är hennes verklighet.

Här och nu tar jag officiellt tillbaka min urpsrungliga önskan om att "tvingas längta lite för att förstå att vi verkligen vill". Vi vet det nu, vi behöver inte fundera mer. Vi har genomgott alla betänkligheter, vi har upplevt rädslan, stått enade genom smärtan och vi vill fortfarande. Mer än någonsin. Jag blev fundersam vid ett halvår, sjönk vid ett år och dog vid 1.5 år.

Det räcker nu.