- Att acceptera att jag inte har all kontroll

- Att inte vara så förbannat anpassningsbar

- Att inte alltid ha näsan i framtiden. Eftersom att nuet inte då spelar särskilt stor roll och om inte nuet spelar stor roll är det lätt att vara just anpassningsbar (och inte notera att jag inte trivs, att jag mår dåligt, att jag tycker att något är orättvist eller jobbigt). Vad är det egentligen som spelar roll - om inte här och nu? 

- Att inse att jag inte kan prestera mig ur min situation, att förstå att jag inte kan ta några genvägar och liksom komma före tiden. Jag har lurat kroppen länge nog, det är därför jag är här, det är därför det tar tid NU. Det är all den tid som jag inte tog mig tidigare.

- Att förstå att jag har ett värde bortom prestationer, förutom "det jag gör" - vem är jag då?

- Att jag är rädd för att hitta ett lugn i "här och nu", rädd för att i stunder njuta, rädd för att bli en av dem som sedan aldrig kommer vidare

- Inse- och acceptera att när någon blir så sjuk som jag blev så tar det låååååång tid

- Få bort känslan av att jag måste skynda mig att bli frisk för att det är jobbigt för andra

- Att dämpa ner stressen över att hitta min egen väg, jag har hela livet på mig (NU har jag nog med att vara sjuk)!

//Eftertänksam

Idag har Blondinbella publicerat en artikel om rökning och graviditet och i sammanhanget nämnt en annan bloggerska. Jag blev såklart tvungen att titta in hos henne och även läsa i kommentarsfältet. Nu rullar mina tårar. Jag har aldrig varit beroende av något och kan därför inte uttala mig om svårigheterna att lägga av. Men en sak vet jag, det finns inget som jag inte skulle klara för mitt efterlängtade barn. Inget.

Tanken på att dra ner rök till sin bebis, som omöjligt kan värja sig, skär i mitt hjärta.

Jag önskar att alla ni små guldkorn som av olika anledningar far illa där ni nu bor, istället låg i våra magar, vi som längtar och redan älskar.

//Fan vad orättvist.


(Bilderna är lånade från google. Den nedersta är också en hemsk film som finns på Blondinbellas blogg).

Det faktum att jag "får energi", gör massa saker och sedan faller platt till marken av trötthet påvisar en sak. En viktig ska. Det är utmattningssyndrom, inte depression. Jag skulle vilja att de 3 av 4 läkare som hävdat att min utmattning inte finns, att utmattning främst är ett medialt påhitt och att det i mitt fall främst handlar om depression fick veta att dem hade fel. Ni fel och jag rätt. Det faktum ger mig en obeskrivligt skön känsla. Jag hade visst koll på mitt eget liv, mitt i allt kaos hade jag ändå koll. Fan för er som lurade mig på felaktiga vägar under flera veckors tid.

Läs inte bara, lyssna också. 

Jag behövde plötsligt gråta, skrika och springa runt. Jag ville slå, hoppa och sparka. Känslorna pockade på. Jag ville bara ställa mig upp, där i väntrummet och SKRIKA ut min frustration. Jag kramade ihop mina händer i ett försök att stilla känslan av att behöva ta i. Paniken växte och bultade innanför min kropp. Snart skulle jag sprängas, det kände jag. Aldrig tidigare hade jag känt så. Panikattack, tänkte jag. Såhär känns det. Jag ansträngde mig, jag ville inte att bitarna av mig skulle ramla över de 3 som satt i väntrummet och småpratade om caffeterians öppettider. Jag mådde så jäkla illa, skulle jag spy, undrade jag med en bekymrat ansiktsuttryck och fick än mer panik över det. Jag såg mig omkring och det fanns ingenstans att ta vägen. Hjärtat jobbade hårdare och tårarna hade börjat ge sig till känna, jag blinkade och tittade ner. Bara några minuter till, sedan kommer hon, försökte jag lugna mig med. Hjärtat hamrade hårt, jag bytte postion på stolen några gånger, tog några djupa andetag. Där kom hon, min kurator. Hon som måste hamnat på just sin tjänst för min skull. Just innanför dörren hasplade jag ur mig "jag tror att jag håller på att få en panikattack, mitt hjärta", sa jag och pustade med handen på brösten. Jag sjönk ner i stolen och tårarna började trilla. "Ta det lugnt bara", sa hon och jag drog efter långa djupa, darriga andetag. Tårarna som jag så länge längtat efter men inte förmått mig att få fram, känt mig så avtrubbad och avstängd. Där kom allt. På några minuter var jag tömd på tårar och hade ny luft i mina lungor, där i lugnet inne på hennes rum. Jag berättade om allt, om tabletterna och om hur jag känner mig förgiftad. Om mardrömmarna som blandar verklighet med det allra otäckaste, om att bli instängd och kvävd i vatten, om våldtäkter, mord och att tvingas fly mellan olika länder, jagad och med blödande sår. Om stora ormar, män med pistoler och att springa med blodiga fötter men aldrig komma fram. Om att inte ha min J längre utan se honom med någon annan och fly krig med katterna på rygget och granater svischande över mitt huvud, om halva kroppar och folk som skrikande faller ner i ruiner mot sin död. Mardrömmarna gör slut på mig. Ger mig huvudvärk och väcker mig flera gånger varje natt. Om att vara avstängd, om att inte känna något, om magen, huvudvärken, yrseln, illamåendet och de svidande ögonen. Om den falska energin som kommer ibland, som gör mig uppvarvad och nästintill manisk. Då kan jag inte sluta göra saker. Sedan faller jag ihop och blir liggandes i dagar, utmattad. Kroppen helt tömd på energi som den använt genom falsk tro på att den fanns. Medicinen fungerar inte. 13 minus (biverkningar) och endast 2 plus har den givit mig. Den ska trappas ur nu. Det kan bli tufft, säger dem. Insättning - upptrappning - nertrappning på 8 veckor. Jag kommer sakna min alerta hjärna om den försvinner, inget annat.

Glasfönstret mellan mig och skådespelet kändes evighetstjock. En mängd av marionettedockor tycktes framföra sin version av det vanliga livet, det bekymmersfria, framför mig. Nyköpta jordgubbar, knäppta händer, nykära blickar, sommarblekt hår och lättklädda bebisar i sina vagnar. Med lätta steg strosade de förbi utanför glaset, till synes ovetandes om att livet kan rasa. Att det är så skört. Istället ett vimmel av semesterlättade axlar, lugna steg, shoppingpåsar, glada skratt och planer som smids längs en sommargata. Innanför det ogenomträngliga glaset satt jag, med paniken bultandes innanför den svarta frisörkappan och tittade med långa längtande blickar efter det jag tagit för givet. Alla hårtorkar, musiken från radion, mannen som spelar dragspel på gatan trots att han inte kan, frisörer som skriker till halvdöva tanter med ljusblått hår, folie som revs itu. Alla ljud slog emot mig. Sekunderna som det tog för mig att bestämma svaret på frisörens fråga om jag har semester. Kraften det sedan tog för mig att sedan förklara för henne. För att efter en stund lyssna till någon som hon är orolig för. Någon som är mycket stressad. Hon undrade om jag hade småbarn också och förkunnande för mig att det är extremt stressigt. Det kan jag förstå, tänkte jag. Men kan du förstå att det kan vara extremt stressigt att inte ha några? Att inte veta om du någonsin kommer att få några? Hade jag lust att säga men bara log ett bekräftande leende. En evighetslång tid senare, då när alla krafter sedan länge tagit slut gästspelade min marionettdocka på andra sidan glaset. Denna föreställning var hon inte längre bekant med, kunde varken sänka axlarna, strosa med lätta steg eller smida planer längst sommargatan. En glaciär dem emellan. Succén uteblev och min marionettdocka lades skamset tillbaka under sängen, på vinden, eller ställdes på en hylla för att omsorgfullt dammas av då och då. I hopp om att en dag kunna vara med, att behärska samma föreställning och till synes bekymmersfritt smida planer längst en sommargata, med nyköpta jordgubbar skratta hjärtliga skratt och med ett självklart lugn rätta till sommartröjan som blåst i den lätta brisen.

Jag ligger sömnlös av tankar på den här världen som vi sedan länge har entrat. En värld parallellt med den vi alla känner till. En oftast sorgsen värld bakom falska leenden. En värld som troligtvis påverkar någon runt dig, just nu. Kanske i det tysta. Jag tänker på hur mycket den världen har förändrat mitt liv, mångas liv. Jag tänker på att jag aldrig tidigare visste att ofrivillig barnlöshet är klassificerat som en sjukdom. Inte heller att politiker styr våra möjligheter till gravidtet. Någon annan tar beslut om möjligheten för dig att kunna nå ditt djupt efterlängtade och redan älskade barn. Någon annan som du inte känner avgör det  största i ditt liv. Att det ser olike ut beroende på vart vi bor i Sverige. Jag förargas av tanken på att för just denna sjukdomen finns det en gräns för hur mycket behandling du kan få, ett maxtak. Tänk om det vore så med andra sjukdomar. "Tyvärr får du bara 3 försök att bli av med dina ryggbesvär, du får söka privat vård om du vill fortsätta". Hur sjukt är inte det egentligen? Jag tänker på hur många vi är som känner till den här världen men också på hur många som inte vet någon alls om den. Ändå innefattar den så mycket. Det största som finns. Liv. Och värre, inte liv. Jag tänker också på hur ofta man skuldbeläggs för just den här sjukdomen, att man stressar för mycket, att man vill för gärna, att man liksom knyter sig i önskan efter ett barn och genom det lyckas göra sig själv infertil. Alltid kvinnan, aldrig mannen. Sällan har man hört någon lägga över skulden på en person för annan sjukdom än just denna. Jag har skrivit om det förut och jag skriver det igen, min tanke på de kvinnor som blir gravida i krigshärjade länder, dem är alltså inte lika stressade som jag? Det har inte riktigt knytit sig för dem? Det går inte alltid ihop, allt det som man får höra i den parallella världen. Jag tänker på allt som den världen bidragit till, både gott och ont. Frustration, rädsla, gemenskap, sorg, ovisshet, stärkta relationsband, kunskap, tålamod, insikt om ett aldrig sviktande kontrollbehov, ägglossning, bitterhet, ödjukhet för livet, mängder av tårar, en djup känsla för det mirakel det innebär att få barn, hopp, förtvivlan, befruktningssex, besvikelse, okvinnlighet, avundssjuka, skuld, ifrågasättande och kärlek. Oavsett hur vår resa i den världen slutar så har den öppnat mina ögon och jag kommer aldrig kunna blunda för den. Jag kommer för alltid vara medveten om vår kamp, om allas kamp i den världen. Jag kommer för alltid känna en gemenskap och hoppas åt alla som lever i den världen. Hoppas på det lilla livet. Det lilla - det stora.

Visst är det lätt att vara självkritisk? Man kunde ha gjort bättre ifrån sig, äta nyttigare, träna mer, socialisera mer, reagera bättre i olika situationer, vara gladare, njuta mer, vara en mysigare sambo eller träffa familjen oftare. Det är så himla lätt att vara självkritisk. Jag hamnar där ibland. Särskilt när jag tänker på att jag nu är inne på min 6e månad av sjukskrivning. Det slår mig hur ofattbart lång tid det är och jag förundras över hur min "några dagarsvila" kunde övergå till 6 månader?

Men å andra sidan när jag tänker tillbaka på tiden med ömhet inför mig själv. När jag plockar ut situationer, händelser, känslor och (o-)förmågor ur dessa 6 månader så kan jag inte annat än att vara nöjd. Stolt. Jag tänker tillbaka och minns hur jag från början blev svimfärdig av att ställa fram tallrikar på bordet. Kan ni förstå det? Läs meningen igen och försök föreställa er. Jag orkade inte ställa fram tallrikar på bordet. Jag var helt slut som människa. Det svartnade för ögonen, mina ben skakade och jag blev fruktansvärt yr. Jag blev riktigt besvärad när jag låg på soffan och blev kissnödig. Vägen till toaletten var så fruktansvärt lång och pulsen ökade av varje steg jag tog, väl framme föll jag ihop på toastolen och fick efter en stunds vila anstränga mig för att ta mig tillbaka. Ibland blev jag utmattad av att tugga maten, jag blev så hopplöst trött av att sitta där och tugga att jag stapplade de få metrarna till soffan och somnade. Det susade i öronen och var konstant tungt i huvudet. Vid ett tillfälle blev jag liggandes i hallen med skorna på fötterna, jag behövde vila. Varje steg var en kamp mot min kropp. Jag sov 15 timmar om dygnet och fick kämpa för att hålla mig vaken resterande tid.

Jag hade ett mål om dagarna och det var att ta mig ut på en promenad. Jag gjorde detta alla dagar förutom 1. Att vara så överjävligt bestämd och att inte se något annat än målet, det både hjälper och stjälper. Jag skrattar åt att jag tänkte att jag skulle vara den som gjorde allt rätt och blev frisk på kortast tid. Jag sög åt mig alla insatser som jag blev erbjuden, jag gick till allt, flera kilometer om dagen med en utmattad kropp. Av gammal vana tänkte jag att det blir nog bra om jag bara anstränger mig till det yttersta, van vid att det lönar sig att vara ambitiös. Jag var konstant slut och kände aldrig någon skillnad. Det tog 3 månader innan jag kom till insikt, innan jag förstod, innan jag lugnade ner mig och anpassade mig till min nuvarande situation. Först då började jag känna skillnader på trötthet, först när jag stannade upp och började sålla bland mina insatser, detta efter att jag kommit på att det inte är insatserna i sig som kommer göra mig frisk. Det är jag. Det finns inga genvägar, det är ingen tävling. Jag är sjuk och behöver lyssna på mig själv för att bli frisk. Jag slutade städa och jag slutade att tvätta, allt sådant som jag tyckte att jag borde göra när jag ändå var hemma men ändå inte riktigt klarade av. Jag skakade av mig tyngden från alla måsten och började försöka höra min egen röst. Den som jag så länge tystat ner. Min egen röst. Den viktigaste av alla.

Som ni vet började jag medicinera efter 5 månader och ett nytt helvete på jorden uppenbarade sig. Det var en helt överjävlig tid och jag har behov av att såhär i efterhand försöka förstå och ventilera vad jag egentligen upplevde när det var som värst. Det var bortom fruktansvärt.

Men vet ni? Jag mår ganska bra nu. Jag känner mig säker på att det absolut värsta ligger bakom mig och bara den övertygelsen är ljuvligt skön. Det kan inte bli värre nu, det bara kan inte det. Bara bättre. Jag har varit på botten och vänt. Jag har rest mig, jag har utvecklats, utmanats, sett ett oändligt mörker men hittat ljuset, jag har kämpat både fysiskt och psykiskt och jag är stolt över mig själv. Jag har klarat mig ända hit. Vilken bragd! Sett till resan som jag har gjort är 6 månader en piss i missisippi.

Smygande kommer så också min längtan efter Dig tillbaka. 

När jag förtvivlat söker efter en mening med detta. När jag anklagande funderar på hur jag kunde hamna här. När jag bittert och hjärtskärande drömmer om de barn som inte kommit till oss. Och när jag sorgset tänker att livet pågår utan mig. Då skänker dessa enkla ord mig lite lugn.


Från boken "bara vara - en liten bok om att njuta av livet" av Carolina Gårdheim.