Den senaste 1.5 veckan har så mycket förändrats. Inte minst vi. Tidigare var vi enade i vår ofrivilliga barnlöshet, vi hade hittat någon typ av strategi att klara av den hårda verkligheten. Det var vi två mot världen - vi två mot vår barnlöshet! Kärleken skulle krossa den fruktansvärt ovissa verklighet vi befann oss i. Våra roller hade formats under 2 års tid, växt sig starkare. Och vi hjälptes åt att plocka upp skärvorna av den andras brustna hjärta när det behövdes. Sorgen blev en del av oss, i perioder den allra största. Den som betydde mest, sved mest och identifierade oss allra mest. Vi hade bestämt oss för att vinna kampen, oavsett hur den skulle sluta. Vi två behövde varandra, med eller utan barn. Det var du och jag mot vår ofrivilliga barnlöshet.

Förutsättningarna har förändrats på det mest drastiska sätt. En dag upptäckte vi att vi är gravida, utan ivf, utan adoption eller donerade ägg. Förutsättningarna har förändrats. Och jag märker att vi söker nya roller, ett sätt att förhålla oss till det vi inte trodde skulle hända.

Vilka är vi nu när vi inte längre är ofrivilligt barnlösa? Vilka vill vi vara nu när vi kan välja, nu när den stora sorgen - den som låg som ett tungt täckte över oss är borta? Vad finns kvar efter en sådan omtumlande kamp?

Som blivande mamma och pappa, det som var vår plan och längtan redan för länge sedan, måste vi nu hitta ett nytt "oss". Bygga på något nytt. Men inte utan det som varit. Det är förstås en del av vår byggsten, grunden i det nya. Det som prövat vår kärlek och gjort oss starkast kommer finnas kvar.

Jag ser fram emot att söka våra roller i vår nya verklighet. Och jag kan tänka mig att söka länge - att denna verklighet är här för att stanna och att resan aldrig tar slut. Att detta bara är början på vårt nya liv. Våra nya roller i en ny värld av förutsättningar!

Denna håller jag på med nu. Inte riktigt klar ännu!

Idag går vi in i ny vecka enligt appen! Vecka 6 (5+0). Jag ringde till fertilitetsenheten imorse och de höll med om att det verkar konstigt att jag har fått så höga veckoindikator på gravtesten, plus att jag mätte äl i 6 dagar och bara hade en dag mens i förra cykeln. Det vore galet om man som ofrivilligt barnlös missat en graviditet, så som jag har "testknarkat" och letat symptom tidigare. Det var hur som helst inga kruseduller utan vi får göra ett tidigt ultraljud nästa fredag, om en vecka! Som jag längtar!! Vi får försöka förbereda oss på att det kan vara för tidigt och att man därför inte kommer kunna se något. Men det går nog inte att förbereda sig på det egentligen. Jag bara längtar istället - för det kan jag!

Hos barnmorskan igår fick vi bland annat dessa böcker. Jag ska lägga mig på soffan, efter en natt med dålig sömn och en yrslig start på uttrappningen av medicin och bläddra i bebisboken. Min bebisbok!

Jag blev pirrig inför besöket hos barnmorskan idag. Jag började förstå att vi verkligen skulle dit timmarna innan. Ibland har jag nästan känt mig frustrerad på andra nygravida som skriver att de inte kan förstå att det är på riktigt, eller att det känns overkligt. Väl här kan jag bara hålla med. Det som händer nu - kan det resultera i en liten, liten bebis i början av maj? En som är vår? En som jag får hålla i och ansvara för hur länge som helst? Är det ingen som väntar på att jag ska lämna tillbaka knytet efter ett tag? Det känns absurt. VÅR bebis.

Hos barnmorskan var det egentligen bara information om alkohol och kost. Det var inget vi inte redan visste men ändå ett steg på vägen som kanske kan göra det lite mer verkligt. Eftersom att jag hade en knepig mens förra cyckeln (som vi trodde berodde på medicinen), sedan mätte äl under 6 dagar och testade "gravid v 2-3" redan dagen innan mens så sa hon att vi kan göra ett tidigt ultraljud för att kolla hur långt gångna vi är. Jag vet inte vad jag tror och vad som är förhoppningar...

Eftersom att vi skulle påbörja ivf nästa fredag så ska jag ringa och be att få göra ett ultraljud istället. Jag hoppas att de godkänner det. Jag ser verkligen fram emot att få ringa och säga att vi är gravida! Håll tummarna imorgon är ni snälla.

Symptom:
- Hungrig
- Uppsvälld mage
- Gasig i magen
- Spända och ömma bröst
- Trött(are)
- Illamående och jäkligt åksjuk
- Yrsel
- Lycklig!

Ni får gärna hålla en tumme till om ni orkar. Jag ska trappa ut medicinen (igen) och jag vill inte hamna på akuten (igen). Detta elände har hållit på sedan i maj och jag önskar att det kan få ett slut nu. Slut på det och början på lyckan. Tack.

Idag visade Clearblue 3+ och jag är så glad över att hormonet ökar! Idag är det en vecka sedan min mens skulle ha kommit och dagen innan testade jag "gravid v 2-3", jag ska fråga barnmorskan om detta idag. Antagligen är jag en höghormonare och producerar mer hormon än medeltalen för kvinnor (och testen). Helt okej för mig - mindre oro! Hej finaste 3+.

Kvällens hjärnvila!

I det där väntrummet, där alla kvinnor (och män) som ska till barnmorskan väntar, där sitter även jag. Jag i väntan på min kurator. Jag har tänkt många fula tankar i det väntrummet. Liksom pyst ut min ilska över de okända kvinnor med vackra gravidmagar som jag sett där, suttit bredvid eller släppt förbi i kön till toan.

Imorgon är det min tur. Jag ska vara den där andra kvinnan som jag vänt min ilska mot. Jag och fina fästman ska gå in till vår barnmorska för första gången. Vecka 5 (4+6) imorgon. Vi kommer få information om alkohol, kost och KUB, det är allt jag vet. Jag önskar såklart att vi skulle få göra ett ultraljud eller få någon typ av bekräftelse på att det är sant men det kommer senare.

Lilla pyret, imorgon är första steget!

Vad galet att vi blev gravida på egen hand en månad innan ivf-start. Min läkare sa igår att "jag har hört talas om sånt tidigare, det händer lite då och då". Det är klart du har, tänkte jag. Det kan förstås "ta sig" månaden innan ivf, precis som vilken annan månad som helst. Det får mig osökt att tänka på föreställningar som folk gärna har som jag vill dementera;

1. Nej, jag (vi) hade inte "slappnat av",
2. Nej, jag (vi) hade inte börjat fokusera på något annat - inget hundköp alltså!
3. Nej, jag hade inte "gett upp" och slutat hoppats/längta, tvärtom, jag hade förhoppningar igen!
4. Nej, det var inte "när jag minst anade det", vi hade äl-testat (för första gången på över 1 år) och jag noterade vissa avvikande känslor i kroppen från äl och framåt. Jag anade!

Ofrivillig barnlöshet, återigen, är en sjukdom. Att bemöta någons graviditet med ovanstående punkter är att direkt- eller indirekt beskylla hen för hens barnlöshet. Som att vi barnlösa måste hitta en alldeles speciell nyckel för att lyckas, en som "dem andra" aldrig behövt leta efter. Som att jag skulle ha gjort mig infertil av förhoppningar och längtan! Och inte förens jag lyckats släppa min längtan kan jag bli gravid. En omöjlighet, jag lovar! Och hur skulle det ens funka överhuvudtaget - vänder simmarna om de ser att min längtan är för stor?

Denna graviditet beror inte på att vi hittat någon magisk nyckel. Det beror på precis samma saker som om den hade blivit till första halvåret;

1. Ett dugligt ägg lossade
2. En spermie träffade ägget
3. De gillade varandra!
(4. I mitt fall, min kropp var redo!)

5. Och det är fantastiskt!

Den här månaden, råkade vara månaden innan ivf. Men dessa förutsättningar kunde lika gärna ha funnits för 1 år sedan. Punkt.




(Bild på befruktning från google)