Alla inlägg under december 2013

Av Karin - 28 december 2013 11:32

Här kommer bild på magen i v 23.

(På första bilden kommer mammatröjan från asos och mammajeansen från hm).

Av Karin - 27 december 2013 16:48

Rädslan. Rädslorna.

För min förlossning. Inte ohälsosamt mycket stress inför smärtan eller själva födandet men över min kropp. Jag är i det sämsta fysiska skick någonsin och skulle inte klara att ens gå några km, jag är otroligt svag och helt oförmögen att ta i. Mina muskler är såklart förtvinade efter 1 års sängliggande, det till och med syns på benen att det saknas muskler. Jag är rädd för att inte orka. Jag är också rädd för att "tvingas orka" och sedan bli sjuk(-are) efteråt, typ hamna i en psykos och aldrig bli mig själv igen. Tankar om vad som kan hända om jag tvingar min kropp att prestera låååångt över dens styrka och kapacitet oroar mig.

Jag vet att det är 4 månader kvar. Till och med ganska prick. Det kanske låter mycket för er men för mig är det inte realistiskt att tänka att jag kommer att vara väldigt mycket starkare då. Det har gått ett år hittills och stegen är små, om än avgörande. Jag kommer hur som helst vara i ett långt mycket sämre fysiskt skick än mitt normalläge och det skrämmer mig.

Min andra rädsla gäller tiden efteråt. Hur kommer det att bli? Kommer jag att orka? Tänk om jag inte hunnit bli frisk nog att ta hand om mitt barn på ett bra sätt. Usch.

Jag vet att dessa rädslor nu är triggade av en enorm trötthet hos mig. Jag har legat på- och över min "aktivitetsgräns" under flera veckor, utan möjlighet att ladda om och då blir tankarna oroliga (och negativa utan lösningar).

Tidigare har jag känt mig lugn faktiskt. Tänkt att jag och bebis tar saker i vår takt, att det inte finns större krav än att bebis behöver sova, äta, bli bytt på och få kärlek. Jag kommer inte stå med lägenheten skrubbad och maten framdukad, jag kommer inte läsa en kurs "när jag ändå är ledig" såsom jag tidigare resonerat. Jag kommer att ta hand om min bebis och om mig själv, sova på eftermiddagen om tillfälle erbjuds och inte stressa över babysim, babysång och andra aktiviteter som man numera "bör delta i". Jag är övertygad om att bebis mår bättre av att ligga på golvet bredvid en annan bebis än att sitta på ett rörigt café på en "mammagruppsträff". Jag tror att alla tips på vad man bör göra med sin bebis för "bebisens skull" har gått överstyr och inte alls handlar om vår bebis behov längre utan snarare är ett spår av "duktiga föräldersyndromet" (men nog om det just nu).

Jag ska i alla fall lyfta min förlossningsoro för bm den 8 jan när det är dags för v 24-träffen. Jag hoppas att hon kan något om utmattning eller kan slussa mig vidare. Jag behöver få veta vad som händer om man överanstränger en redan överansträngd kropp och om det finns alternativ. Kanske bör det stå något särskilt i mitt förlossningsbrev t.ex?

V 23 (22+2)

Av Karin - 25 december 2013 15:35

Juldagen och ny vecka för oss, vecka 23 (22+0). Dagen till ära bjöd lilltjejen på skrämmselbus. Hon var seg och loj igår och jag kände henne inte alls lika ofta- och inte på samma tider som vanligt. Det fortsatte även idag och både jag och sambon buffade, pratade, hinkade kallt vatten, spelade favoritlåtarna och använde den kurrande katten som lockelser men inget svar inifrån. Till slut ringde jag till förlossningen i det landsting som vi nu befinner oss men vi fick inte komma in. De har tydligen en policy om att inte ta emot "förändrade fosterrörelser" förens efter v 24. Hon beklagade så mycket och var väldigt trevlig och förstående men fasen vilken knäpp regel. Jag har ju känt Pyret i många veckor och väldigt regelbundet... Hur som helst, ett par timmar senare har jag nu känt henne igen. Lilla fröken bus <3

Jag har haft huvudvärk i 8 dagar nu. Jag är konstant på- och över gränsen vad gäller min utmattning pga Teneriffa-resan och resan till mina föräldrar (som inkl ett dygm med brorsfamilj med barn). Vet inte om det är därför eller om det beror på mitt låga blodtryck? Ska till bm den 8/1 så nya proverlär väl tas då.

Julen har mestadels tillbringats i sängen för min del. Helt utmattad och stundtals med tårar rinnandes nerför mina kinder, över maktlöshet med sjukdomen och över sorgen att inte kunna delta med familjen på övervåningen.

Jag sms:ade med en av mina närmaste vänner i dagarna och hennes ord smärtar långt in i hjärtat. Jag skrev att jag mestadels varit sängliggandes och att jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk. Hennes svar blev "nemän har du blivit sjuk?". Jag skrev tillbaka till henne att jag ju varit sjuk i ett helt år och att det är jäkligt tufft. Varpå hennes svar blev "åh jasså är det de som spökar". Spökar.... SPÖKAR? Det påverkar varenda sekund av mitt liv, dygnet runt, helt utan paus och det är med råge den största prövningen i mitt liv. Spökar...

Jag förstår att hon inte förstår men hon vill inte heller.. Hon frågar inget och är inte intresserad av mitt mående. Hon har varit min bästa vän (innan jag bytte stad och fann fler bästa vänner). Såna kommentarer hånar mitt helvetiska år och min kamp. Jag skulle vilja skrika ut smärtan jag har känt och jag skulle vilja att hon för ett tag fick känna på sjukdomens makt. Att hon fick känna den totala orkeslösheten, att inte ha något val, att behöva tänka igenom allt och offra även sådant som är kul, att vara vilandes till största delen och att genomgå en enorm personlighetsförändring/utveckling pga detta.

Så många gånger jag har önskat att jag istället hade blivit påkörd av en lastbil och brytit både armar och ben. Det hade andra trott att de förstod sig på och jag hade högst antagligen sluppit dumma kommentarer som dessa.


(Bilden) Såhär ser för övrigt mina kläder ofta ut pga näsblod som plötsligt börjar rinna...

Jul

Av Karin - 24 december 2013 12:53

GOD JUL mina fina läsare!

Jag vet att många kämpar, att många sörjer den högtid som sedan länge var tänkt att se annorlunda ut. Jag vet att en del jobbar för att slippa känna efter, att mångas tankar går åt de man har förlorat eller de som aldrig ens blev. Jag vet att julen kan vara en jäklig högtid som riktigt bränner bakom ögoblocken. En tid när man stannar upp och ser det som man inte har.

Jag vet också att julen kan andas nytt. Hopp om ett nytt år. Ett år när man tar sig framåt och kanske enda fram till mål. Och att man nästa jul får glädjen att känna sig berusad av kärlek till ett nytt och efterlängtat litet liv.

Jag önskar att jag hade vetat det förra julen. Och julen innan.

Jag hoppas att ni alla som fortfarande lever i ovisshet och sorg får känna likadant nästa jul. Tills dess, ta hand om varandra!

Kärlek!

Av Karin - 21 december 2013 14:15

Mina snuskdrömmar vet inga gränser. Hej och hå vad jag drömmer om nätterna nu under påverkan av gravidhormoner. Jag fnissar och rodnar när jag vaknar. Väldigt ofta är det inslag av tjejsex - hallå har jag missat något? ;) Oftast är det märkligt också, onaturliga inslag som t.ex väldigt utsmyckade kön (och då pratar jag inte om en piercing utan om typ serpentiner och ballonger (!)) Hjälp!

Min tjej i magen buffar och sparkar ofta men alltid väldigt långt ner. I appen står det att man nu kan känna bebisen hejvilt över hela magen men vår rackare verkar bara hålla till långt ner. Är det något feeeel? Eller känner jag henne bara när hon är där nere tror ni?

V 22 (21+3)

Av Karin - 18 december 2013 12:25

Nu tickar veckorna på! Hela tiden flyttas "målen" fram, nu vill jag vill gärna nå de veckor när bebisen skulle klara sig utanför magen om hon föddes. Det skulle liksom kännas lite tryggt. Det är 2 veckor kvar dit, såklart vill jag absolut inte träffa henne redan då men för känslans skull vore det skönt att vara där. Jag läste att man har räddat bebisar från v 22 men det är väldigt ovanligt och jag antar att de barnen får vissa men (?).

Hur som helst är hon nu en bebis, inte längre ett foster utan en bebis.

Jag har tyvärr fått problem med en handled senaste 2 veckorna. Det strålar, ömmar och spänner i handleden och fingrarna sticker och domnar. På morgonen när jag vaknar känns handen stel och fluffig. Jag känner inte särskilt mycket på dagarna utan främst när jag ska sova. Vissa nätter håller det mig vaken och gör mig galen. Det är absolut mest i vänster. Jag trodde först att det hade att göra med att jag ligger ner mycket och håller min mobil med vänster hand men i takt med att symptomen blivit tydligare och värre börjar jag fundera på det där syndromet som kan uppkomma under graviditet. Jag hoppas att det inte blir värre och att jag slipper operation och att det inte kommer hindra min tilltänkta arbetsträning. Jag känner mig som en levande bipacksedel ibland..

Magen är fortsatt tröööög. Det går många dagar mellan de lyckade toabesöken och smärtan i tarmarna som uppstår är en historia för sig. AAAJ!

Mina bröst förtjänar typ ett eget inlägg. De har sina glansdagar nu förstår jag. Runda, fylliga och fasta, såsom jag alltid önskat ;) Passar på att titta på dem nu, sedan förvandlas dem väl till ledsna taxöron..

Min foglossning som jag fick redan i v 7 är bättre. Jag har fått gå på vattengymnastik som hjälpt mig. Jag gör dessutom som sjukgymnasten sa;
- Sitter med benen rakt och båda fötterna i golvet
- Lägger inte benen i kors, vare sig när jag sitter, ligger eller står
- Går med korta steg som om jag hade snäv kjol
- Tar ett trappsteg i taget i alla trappar, både upp och ner
- Står aldrig med tyngden bara på ena benet

Annars är det mest buffar och sparkar. Jag måste medge att det är lättare att accepterade baksidorna av en graviditet nu när jag känner henne snurra runt i min mage. Och vilken kärlek jag känner redan, älskade unge!

Vi har kollat på både vagn och bilbarnstol och det lutar åt en Joolz day earth edition (vagn) och en Be Safe bilbarnstol. En byrå har letat sig hem och ska byggas ihop och kläder som vi köpt och fått ska läggas ner. En badbalja från IKEA har kommit hem och även ett startpaket med krämer, oljor, negelsax, tops (till bebis) och hygienartiklar till mamman har flyttat in hos oss. Vi boar helt enkelt :)

Graviditetsförsäkring har vi tecknat med Trygg Hansa (från v 22). Hittade en sida som oberoende jämför alla försäkringar och Trygg Hansa var överlägset bäst, tyckte vi.

Av Karin - 16 december 2013 14:24

Så otroligt fina dagar här på Teneriffa. Fina för oss och vår relation och för mig i min kamp framåt. Så svårt att veta när det blir för mycket, kroppen säger aldrig ifrån på en gång utan klarar några dagar innan den klappar ihop. Så pass länge att jag börjar tro att jag numera klarar en ny nivå av aktiviteter. Hinner känna glädje och lättnad. Lömska lömska sjukdom.

Vi har ätit frukost och lunch i vår lägenhet. 3 av dagarna har jag tagit en tur ut i skuggan mellan frukost och lunch, 1 timme eller 1.5 max. Efter lunch har jag sovit för att ha energi att äta middagen ute på kvällen. Jag har varken fixat mat, handlat eller diskat. Vi har inte strosat eller gått in i butiker. Den nivån har jag legat på. Det blev för mycket.

Jag känner mig inte översköljd av misströstan. Det känns såklart tufft att ligga i en mörk lägenhet med fördragna gardiner när solen och skratten tränger igenom men jag är ändå lycklig. Lycklig över resan, över att bara vara vi, över dig min fina sambo som orkar stå vid min sida och över vårt ljus i min mage.

Tack för att du är fantastisk, alla dagar och alla stunder. Jag älskar dig.

Av Karin - 14 december 2013 16:34

Jag tror att jag har lättnaden att bära på ett livligt barn (kanske inte kommer att vara en lättnad senare i graviditeten dock?). Hur som helst, jag känner henne ofta och buffarna gör mig trygg. Hon har buffat varje gång jag har lagt mig ner oavsett timma på dagen men inte igårkväll. Jag tror att jag kände henne inatt men jag är inte helt säker på om jag var vaken eller drömde. Så vid lunchtid idag hade jag hunnit bli lite oroad.

Jag la mig på sängen och sa "nu du lilla vän får du ge din oroliga morsa en kick". Kort därefter hoppade hela jag till av en rejäl spark. Sambon som stod och lagade mat anslöt och la handen på magen. Därefter fick han känna ett helt skådespel av rörelser i min mage och en rejäl spark till. Det var 2 kraftiga sparkar, inte längre "bara buffar" och sambon sa "oj vilken spark, jag blir helt gråtmild". Vi skrattade och myste åt vår sparkande starka tjej i magen som så lydigt gav morsan några betryggande kickar!

Jo sambon sa också "kände du?" efter första kicken. Eeh jo, det är i min mage hon sparkar ;)

V 21 (20+3)

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards