Alla inlägg under februari 2014

Av Karin - 28 februari 2014 13:10

Mina inlägg pendlar mellan glädje och hopplöshet. Och allt däremellan. Det följer min energinivå och min känsla av situationen i övrigt (vilket till största delen avgörs av min energinivå).

Igår var det läkarbesök för min del och därefter åkte jag till arbetsträningen. Jag var ensam där igår och jag har kommit fram till att jag inte gillar det. Antagligen av två orsaker;

1. Det påminner mig mycket om jobbtiden som gjorde mig sjuk, jag kom först och gick sist. Jag jobbade när ingen annan jobbade och jag kände mig dessutom duktig pga detta,
2. Det känns deppigt att sitta ensam utan att ha ork att kunna prestera något meningsfullt i en stor och relativt okänd lokal.

Jag var förstås som en urvriden trasa efter detta, som varje dag.

Inatt sov jag återigen katastrofdåligt. Kisspauserna uppnådde 5 ggr och att ta sig upp- och tillbaka ner i sängen blir förstås tyngre för varje dag som går. Jag somnar inte om på en gång och katten passar på att klampa runt på mig. Som att jag behövde 4kg tyngd till.... Ryggen gjorde ont och bäckenet gjorde ont. Pyret höll dessutom låda och spjärnade ut sina små fötter hårt i magen.

När jag vaknade imorse hade jag fått ett sms om att dagens möteslunch på arbetsträningen var inställd. Jag visste då att pga det skulle jag vara ensam idag igen på jobbet och allt kändes jobbigt. Beslutet om när jag skulle åka och hur jag skulle lägga upp dagen snurrade runt.. Olusten inför att åka buss, höra massa människor och stå mitt på stan i lunchrusning gjorde mig matt. Oförmögen att ta något beslut. Hjärnan övertrött - allt jobbigt och inget bra.

I duschen kom tårarna. Tårar av trötthet och frustration. Tårar över känslan av att benen var svaga och insikten som kom smygande. Den om att det hade blivit dags att pausa. Tårar över att inte klara 5 dgr denna vecka heller, min andra av fyra arbetsträningsveckor. Tårar över att sömnlöshet och höggraviditet sätter krokben för mig. Tårar över det absurda i att det som jag så länge längtat efter nu är det som inte tillåter mig lyckas med arbetsträningen.

Kanske skulle jag inte ha lyckats ändå, tänker ni. Men jag tror det. Med sömn på nätterna och utan dessa "måste-aktiviteter" vid sidan om hade det funkat. Små skillnader kan tyckas, stora i min värld. "Måste-aktiviteterna" denna vecka utgörs av ca 2 timmar, alltså lika mycket som ytterligare en arbetsdag i min situation. Nästa vecka är det ännu mer.

Jag vet att jag kommer att vara nöjd och glad över att få ha gjort dessa veckor även om jag inte kommer att kunna jobba 25% efter arbetsträningen. Men just nu, i virrevarret av vilja, trötthet och frustration är det ändå jobbigt att inte nå ända fram.

Besvikelse över att inte "lyckas" och frustrationen över att inte få klippa målsnöret gör att man lätt glömmer en sak, den viktigaste saken - jag valde mig idag. Jag lyssnade på min kropp och jag tog hand om mig idag. Det är nytt. Och det är stort.

Det är inget bakslag egentligen - det är ett framsteg. Ett steg mot livet. Det som jag vill leva. Framför den bitterljuva sötman av att få klippa målsnöret valde jag mig idag. Den långsiktiga sötman framför den kortsiktiga. De verkliga målsnöret framför det egentligen betydelselösa. Mig och jag framför prestation.

(V. 32, 31+2)

Av Karin - 26 februari 2014 17:11

Vi började att boa på riktigt efter RUL. Många väntar in i det sista men av flera anledningar kändes det inte rätt för oss. Min tilltänkta arbetsträning var en anledning och tack till mig själv för den fina planeringen.

Bild 1
Vår vagn; Joolz marinblå. Beställdes från Holland och tusenlappar sparades. Tips!

Bild 2
Vår spjälsäng; en Brio. Köpt begagnad för under halva priset, har endast använts 5ggr i ett extrahus och är som ny.

Bild 3
Vår vagga; också den köpt begagnad för en 500-lapp och den har faktiskt gungat ett "kändisbarn". Nåja.. Om man per automatik blir kändis av att synas i Tv under en säsong så.

Bild 4
Kaninen; från Jellycat. Så himla fin serie, jag vill köpa mer därifrån! Det finns en grå figur som är så himla söt också.. (upp på listan)!

Bild 5
Jordgloben med lampa. Som en sann globetrotter till mamma vill jag visa min dotter världen. Till en början genom jordgloben - lite senare på riktigt!

Bild 6
Egengjord tavla!

Bebisrummet kommer att gå i vitt och grått med detaljer som globen och tavelramar i svart. Till detta färgklickar på hyllor och i tavlor. Jag är förtjust i saker från Nature Zoo of Denmark och kommer införskaffa ett och annat därifrån, den svart/vita mobilen till vagnen t.ex

Just nu önskar jag att jag var frisk och kunde sortera upp kaoset i bebisrummet. Tvätta alla sängkläder och minikläder, införskaffa kruka och plastblomma till hyllan, en fin bebisbok och förstås montera upp hyllorna, slänga ut det som inte ska vara kvar, kattklösen t.ex och prydnadsstegen, byta ut de mot lilla bordet där globen ska stå, rensa garderoben som blivit ett känt tillhåll för skit som inte har haft någon plats. Köpa fina lådor att ha apoteksprylar och blöjor i, damma av och plocka i ordning. Dammsuga noga och skura golven för hand, lägga ut mattan på golvet. Känna luddet mellan tårna när jag tittar på den bäddade spjälsängen och med handen på magen andas in och njuta av tanken på att ångestrummet till slut får sin mening. Att Du kommer.

Men så går det inte längre till.. Avvakta, vila, bunkra energi, fördela sysslor över tid, så till den milda grad att det till slut inte finns någon rimlig chans att hinna med. Rummet är i kaos, hyllor ligger på golvet och allt som är inköpt ligger travat och otvättat i spjälsängen. Små sketna men rackans viktiga detaljer saknas, såsom lagom långa skruvar och det parfymfria tvättmedlet. Därefter orken förstås. Och till den min vetskap om att jag blir sjuk om jag anstränger mig mer än vad jag redan gör.

Satans sjukdom, ge dig. Ge mig mitt liv, mitt nya - de som jag vill påbörja. Livet som ska levas lagom och njutas av. Livet som efterlängtad familj, som sambo och vän. Som allt jag har drömt om och längtat efter, allt vardagligt och alla små stunder av lycka. Lycka över livet - jag ser dem nu, jag känner dem. Snälla släpp mig, låt mig gå.

Av Karin - 26 februari 2014 10:40

Igår var vi hos bm för rutinkontroll. Alla värden såg bra ut. Pyret låg med huvudet nedåt - det kändes extra pirrigt, även att hon säkert vänder sig om flera gånger innan det är dags.

Blodtryck; 110/65
Pyrets hjärtslag; 140/min
Magmått; 31 (troligen en Pyre-rumpa som putade ut)
Viktuppgång; totalt 14kg (stilla sedan 4 veckor)

Jag sitter nu på min arbetsträning. Jag är helt färdig. Mina vakennätter gör slut på mig. Jag kissar ungefär varannan timme även nattetid och somnar förstås inte om på en gång, kattjäveln vaknar och vill klampa runt på mig och alla ställningar är o-sköna. Vid vissa tider vaknar Pyret och som hon bökar - hon vänder ut- och in på hela min mage! Det märks att det börjar bli trångt..

Jag har sänkt ribban ytterligare nu under arbetsträningen. Jag har som mål att ta mig hit varje dag, jag behöver inte stanna i 2 timmar och jag behöver inte heller göra mina uppgifter.

Första 2 veckorna av aktivitetshöjning är tuffast oavsett och med tanke på mitt höggravida läge, sömnlösa nätter, plus måste-aktiviteter som t.ex bm vid sidan om gäller det att dra ner på tempot ytterligare. Känns helt absurt men det är så det är!

Jag är i alla fall här, på en arbetsplats efter lång tids sjukdom. Heja mig!

Av Karin - 24 februari 2014 12:54

I helgen kom bakslaget efter första arbetsträningsveckan. Trött i fredagskväll, tröttare i lördags och skitdålig i söndags. Sådär förlamande trött, svag och matt. Den där febersjuka känslan i kroppen. Suset i öronen. Lästa ord som inte förstås och irritation över att behöva spilla energi på att återupprepa sagda ord när någon inte hörde. Den totalt tömda känslan.

För övrigt önskar jag att det fanns ett bättre ord än trött, så många friska människor tror sig förstå vad jag pratar om. Trött är en term som alla känner till, har en relation till och tror sig kunna förstå. Det är irriterande för mig. Ingen frisk människa kan förstå den trötthet som lamslår vid ett bakslag. Ingen frisk människa kan förstå hur hårt det känns att falla flera nivåer efter att ha fått snudda vid vanligt liv. Ingen frisk människas goda råd är vad jag behöver.

Utan förståelse, utan kunskap och egen erfarenhet är goda råd meningslösa, ofta till och med förödande för mitt tillfrisknande. Det räcker med att lyssna på det jag säger, att möta mig där jag är, det räcker med att bekräfta mig där jag står.

Jag har kommit så pass långt att jag oftast själv vet vad jag behöver, visa hellre din omtanke och låna mig dit öra om jag behöver. Låt mig få gnälla, vara pessimistisk och inte längre tro att jag kommer att klara det jag har företagit mig. Ibland behöver Stark få ge sig själv det utrymmet, få yppa orden om att andra vägar än att nå målet är bra nog. Få säga högt att jag kanske inte klarar det, jag kanske måste stanna hemma och vila. Uppmana mig inte att tänka positivt, möt mig med bekräftande meningar "ja det kanske du behöver, du får känna efter imorgon". Du har inga andra svar på gåtorna i mitt liv. Du vet inte mer om min sjukdom än jag själv.

För att krångla till allt så tvärvänder jag nu. Det är så förbannat svårt att veta när nog är nog under arbetsträningen. Jag förstår att jag kommer att vara trött men HUR trött är acceptabelt mycket och hur trött är vanskligt?

När klättrar jag över en tröskel och när gräver jag min grop djupare?

Rädd för att fortsätta för långt, att trampa vidare i gamla fotspår och nöta stegen mer än friskt. Samtidigt behöver jag prova för att komma framåt. Riskera bakslag för att vinna. Ödmjukt se på mig själv vid bakslag, se bakåt och dra lärdom, få må dåligt, vila och komma igen.

Det är en tuff resa. Bortom något du kan förstå.

Oavsett uppgång eller fall.
Möt mig.



(Bild från Google)

Av Karin - 21 februari 2014 11:29

Nu sitter jag på ett arbete, efter 13 månaders sjukskrivning arbetstränar jag. Höggravid. Den här veckan har jag gjort 4 dagar (×2timmar, förutom en dag när jag bara orkade 1 timme). Känner lite mer tilltro till att klara 25% men ser samtidigt hur skört det är. Under veckorna som kommer är det föräldrautbildning, ökade besök hos bm, förlossningskurs och möte ang förlossningsmetod med läkare. Den här veckan har jag inte gjort något utöver arbetsträningen och jag har sovit ett par timmar efter varje dag ändå.

Jag tvivlar på att jag kommer att klara 25% när aktiviteterna runt om ökar men det återstår att se. Det känns inte längre som att det är det allra viktigaste, det är känslan av att vara på en positiv arbetsplats, i en grupp med god stämning. På den punkten var jag riktigt bränd och jag suger i mig den känslan nu. Det meningsfulla i att få tillhöra ett bra arbetslag, att slippa gå till jobbet med magont och difusa obehagskänslor, att istället få längta efter att träffa kollegorna igen nästa dag - det är fantastiskt! Jag inser hur dåligt jag mådde på mitt förra jobb nu när jag känner skillnaden. Jag har redan börjat fantisera om att få bjuda hem mina nya kollegor på bebisfika när Pyret har anlänt, också en härlig känsla!

Jag har varit lite dålig på att svara på era kommentarer, orken räcker inte riktigt till. Men ni ska veta att jag blir glad i hjärtat för varenda ett! Tack!

Såg också att det är fler och fler som följer min blogg och jag undrar vilka ni är? Varför följer du min resa? Jag är nyfiken på vilka alla hundratals personer är och hur ni hittade hit till mig :)

Av Karin - 19 februari 2014 13:39

Inatt var det nära att jag uppdaterade bloggen med ett inte så positivt inlägg. Jag har börjat sova riktigt dåligt - det är förstås alltid jobbigt men riktigt vanskligt i min situation.

Jag började igår min arbetsträning och det tar alla mina krafter, att dessutom tampas med gravidkrämpor och bära runt på 15 extra kg med en ordentligt försvagad kropp är tufft. Till det tillkommer nu alltså sömnproblem. Trycket över lungorna och bröstet gör det svårt, eller omöjligt att ligga på rygg och det onda i att ligga på sida lämnar inga alternativ. Blev så sjukt frustrerad och uppgiven inatt att jag var gråtfärdig. Fullkomligt dränerad på energi och en vilja att få chansen att arbetsträna gjorde mig fruktansvärt frustrerad över det otympliga, tunga, onda och sömnlösa tillståndet.

Jag förstår att det är en rejäl extra svårighet att börja en arbetsträning när man samtidigt är höggravid. Jag behöver vara ännu mer ödmjuk inför mig själv och mina (sämre) förutsättningar men det är ändå frustrerande att vilja men inte riktigt kunna (den där maktlösheten har jag brottats med i 13 månader redan).

Hur som helst. Vecka 31 idag. Jag vet att det tickar närmare men inatt kändes det som att förlossningen är en evighet bort. Typ 10 veckor känns ohanterbart länge med tanke på min nuvarande situation. Urk vad tufft!

Det är inte bara sömnlösheten.. Drömmarna som slår till när jag väl sover är bortom all sans. Här om natten körde jag låångsamt på slingriga serpentinvägar med en sambo som var på väg att föda. Hans mamma satt i baksätet och sa att han "håller på att öppna sig". Vart då?, undrade jag förbryllat. "I analen förstås" blev svaret. Så ja.. min J var alltså på väg att föda vårt barn via analöppningen men innan det kunde ske var jag tvungen att vandra genom Australien och gömma mig för ilskna elefanter. När jag till slut fick tag på honom igen hade han redan fött vårt barn - kanske var det lika bra att jag missade just den sekvensen...

På tal om förlossning.. Igår föddes min bästa väns bebis. En underbart vacker liten tjej, mitt hjärta exploderade när jag såg bilden på den lilla humlan. Hon föddes ett par veckor innan bf och jag klamrar mig fast vid den tanken, i alla fall just nu. Kanske är det "bara" 7-8 veckor kvar...

Det är helt absurt vad länge man är gravid. Nu tampas jag ju med både det ena och andra samtidigt men jag kan inte påstå att det är något jag ser fram emot att gå igenom igen. Jag antar att den känslan försvinner, precis som att många kvinnor glömmer smärtan vid en förlossning och uttrycker att de aldrig ska göra det igen..

Ang min magbild nedan.. Jag tänker på en öltjock gubbe iklädd speedos på en soldränkt strand någonstans i Asien.. Men noop it's me!

Av Karin - 17 februari 2014 16:48

Samtalet med barnmorskan ledde ganska snabbt till att hon istället rekommenderade mig, eller snarare krävde av mig att jag skulle ringa specialistmödravården. Det gjorde mig förstås nervös men samtidigt hade jag väldigt ont. Jag ringde och hamnade först fel, sekreteraren som svarade ropade "det är en tjej här som verkar ha väldigt ont, kan någon ta det?". En barnmorska tog över luren och vid det är laget hade jag både riktigt ont och var orolig över ståhejet så jag snyftade i luren. Hon tyckte i alla fall att jag skulle ta mig in direkt så jag satte mig i en taxi och underrättade sambon som var på utflykt med jobbet.

Väl där fick jag hjälp på en gång. Urinprovet var bra och blodtrycket fortsatt lågt (men bra). Då sa bm att hon inte visste vad mer hon kunde göra och att en läkare skulle komma till mig. Jag hade ont i vänster sida mot ryggen, en bit ovanför bäckenet. Jag mådde illa (kanske av nervositet?) och hade mycket menssmärtor i magen. Jag vilade ibland hängandes över två stolar för att det onda var lättare att hantera då, vankade av och an. Tankar på om detta var förvärkar susade förbi, tankar på infektion eller om något kommit i kläm likaså. Något var det i alla fall, det var jag säker på.

Läkaren ställde lite frågor. Dels ang att jag hade varit där tidigare (då när jag tog laxeringsmedel som startade sammandragningar) och hon frågade en del om min nuvarande situation som jag svarade på. Hon uteslöt gallstensanfall för stunden eftersom att det ofast är blod i urinet. Hon uteslöt också att njuren och urinblåsan kommit i kläm för stunden. Hon sa att de är undersökningar som man gör först om problemet pågått i ett par dagar.

Hon kollade livmodertappen som fortfarande var 4cm och sluten och efter de tyckte hon att vi skulle avvakta. Jag gick därifrån, hade fortsatt ont men inte lika akutont som tidigare. Sambon hämtade mig och vi åkte hem. Läkaren hade ordinerat mig vila och med en värktablett lyckades jag somna bort ett tag.

Nu känns det sådär konstigt. Vad hände egentligen? Trodde dem att det var psykosocialt alltsammans när de frågade om arbetsträning och sjukskrivning? Jag känner mig lite dum faktiskt. Som att jag har förbrukat en gång av få gånger på klippkortet dit, till ingen nytta. Samtidigt blir jag arg - jag hade så ont att jag vaknade med ett ryck i sömnen och att jag sedan grät, ska man inte få åka in då?

Knäppt nog önskar jag att de hade hittat någon anleding till smärtan. Nu ser det väl bara ut som att jag är en nojig patient som inte behöver tas på allvar, en sån med "psykiska problem" som vill komma dit utan orsak. Jobbig känsla, för jag tycker inte att det ska vara så. Jag tycker verkligen att man ska få komma in när man har ont eller är orolig, oavsett om man är sjukskriven eller inte. Nu känns allt bara pinsamt, som att dem nog tillskrev min smärta andra orsaker än verklig smärta.

Av Karin - 17 februari 2014 10:46

Aj så in i helvete vad jag har ont. Det började inatt. Högg till i vänster sida, bak mot ryggen så pass att jag vaknade. Låg vaken i timmar och vred på mig, kved och försökte hitta en ställning bättre än alla o-bra ställningar. Det gör så jäkla ont. När jag går, sitter, ligger och det strålar. Det är högre upp än bäckenet. Jäkligt intensiv molande strålande ihärdig smärta. Tappar andan av den. Jag väntar på telefontid i detta nu. Hjälp vad kan det vara som gör så jäkla ont? Jag har känt Pyret så jag är inte så orolig för henne.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards