Sömn. Denna bristvara.

Om du läser min blogg och har barn får du gärna dela med dig av sov- och matrutiner. Hur ser en dag ut? Gärna utförligt ;)

Vår 10-månaders är sedan en månad tillbaka inne på att bara sova en gång per dag, oftast somnar hon mellan 11-12 och sover 2.5 timmar framåt. Det har funkat klart bättre än att låta henne sova vid 2 kortare tillfällen. Det gör maten lite trixigare tycker jag. Hon äter frukost innan och vill absolut ha sin välling inför tuppluren. Eftersom att hon sover fram till 14-15 så missar hon lunch. Hon får förstås mat då när hon vaknat men klockan blir så mycket och det blir himla tight mellan lunch och middag.

Hon har ordentliga problem med att somna in. De där sista steget liksom. Hon kan vara lagom trött, övertrött, avslappnad och lugn -det spelar ingen roll. Hon har jättesvårt med det.

Nu harvar vi runt både kvällar och nätter med henne i vagn. Utomhus. Grannarna måste tro att vi är tokiga. Eller att vi har ett tokigt barn. Vi syns nämligen med vagnen på de mest udda tider och vi drar den dessutom på vår gräsmatta (=tungt) (=lämnar fula spår).

Om hon vaknar på kvällen eller natten, vilket hon alltför ofta gör. Då är det kört. Igår kväll vaknade hon efter att ha sovit knappt 3 timmar. Anledningen var att hon krypit upp i hörnet av spjälsängen och misstyckte. Hon var på väääääg att somna om i en timme, både i sängen och i min famn. Hon ville verkligen men kunde inte. Hon fick varm mjölk för att lättare komma till ro. Efter en timme gav jag upp och packade ner henne (gång nr 2 för kvällen) i vagnen. Det lät som att hon somnat men efter 40 minuter satte hon sig plötsligt upp. Gaah.

För att förkorta en jäkligt tuff kväll så somnade hon om först efter 3 timmar. Och så är det varje gång. Det går aldrig fortare än 2 timmar. Och uppvaken sker ca 5 nätter varje vecka (=trööötta päron), på vilka klockslag som helst.

Mina föräldrar har haft henne ytterlugare en natt och de säger att hon är den envisaste ungen de träffat. BVC tror knappt på oss eftersom att hon utger sig för att vara så himla trygg och harmonisk i nya situationer. Hennes pappa tror att hon har ADHD eller att hon har ont. Jag vet inte vad jag ska tro.. Tror inte att hon har ont, hon skriker inte utan är lugn. Jag känner tyvärr igen mig. Jag har också svårt att somna, de där alldeles sista steget är väldigt känsligt för mig också. Ibland blir jag orolig och undrar om något är fel. Om hon behöver hjälp på någott sätt?

När hon vaknar sådär är hon trött men glad. Hon är alltid glad. Hon dansar, skrattar, pekar och "däh-ar", samtidigt som hon gnuggar sig i ögonen och egentligen är trött. Känns som om vi provat allt (promenad, vyscha, läsa saga, avslappningsmusik, bad etc).

Man kan ju alltid hitta anledningar också. Nu har vi precis flyttat och miljön är ny. Hon är dessutom ute typ 2 ggr per dag nu från att bara ha varit ute 2 ggr per vecka innan. Hon har nya tänder på gång. Hon växer toksnabbt (10 mån - 77cm). Och bla bla.. Men vi hittar alltid något att "skylla på" och vi undrar om det egentligen är ett större problem än så?

De runt omkring oss reagerar och tycker att det är märkligt och ovanligt (typ våra föräldrar som följt flera småbarn). Inte hör vi heller talas om något liknande av våra vänner med barn. Är detta så udda alltså?

Känner du igen dig? Tipsa gärna!

Nu känns allt bättre. Det grövsta är gjort i nya lägenheten, allt finns på rätt plats och livet kan liksom lunka på. I vårt förråd står det 30 fulla flyttlådor. Mina föräldrar blir helt knottriga av bara tanken, det hade jag också blivit i mitt "tidigare liv". Nu tänker jag mer att det är tur att vi har ett förråd att stuva undan skiten i ;) Vi kan ta någon låda i taget sedan när vi har mer ork!

Det är helt fantastiskt skönt att bo i radhuslägenhet som vi nu gör. Tidigare hade vi en lång trappa upp och jag hade problem med att orka bära barn och vagn. Det ledde till att jag blev kvar inne och kände mig fast, inlåst och begränsad. Väldigt negativt på flera sätt.

Men nu! Halleluja! Vi har en stor trädgård och jag kan bara traska rakt ut, antingen med vagn eller bara jag och lillan. Alltså ni kan inte förstå hur gott det gör för psyket efter att ha känt mig instängd sådär länge. Jag tar inga långa promenader men flera korta varje dag. Shit alltså, tidigare blev det bara någon enstaka i veckan. Vilken skillnad! Bara det var väl värt flytten.

Jag hoppas att något gravidkilo kan trilla av också ;)

Sambon har det tuffare. Han är stundtals ledsen. Jag hoppas att det blir bättre snart!

Imorgon ska jag lämna sköldkörtelprov igen. Sköterskan sa till mig "och så tar du ju inte medicinen imorgon, men det vet du väl, du har ju lämnat så många prov innan". Jag blev helt paff. Ingen har sagt det till mig innan. Jag har tagit min medicin varje gång innan jag lämnat prover. Snyggt att de utelämnat den infon.. Tänk om det påverkat mina provsvar. Ja men SUCK! Vet ni något?

Jag väntar också provsvar från min cellgrej. Det skulle ta en månad. Det har gått en månad idag. Hoppas att de kommer snart. Och jag hoppas nu verkligen att de ska vara bra. Jag skulle så gärna vilja bli fri från cellförändringar och sköldkörtelskit ett tag. Få landa och "bara" rådda med min (tidigare) utmattning i kombination med bebisliv, ny-gamla hemstaden och drömmarna om framtiden!

Håll en tumme!

Åh det är skönt att vara samlade igen, hela familjen på ny ort.

Jag märker av min (tidigare) utmattning genom att ha riktigt svårt med flyttkaoset. Jag vet inte vart jag ska börja, allt blir snurrigt och hjärnan liksom stänger av. Senast jag flyttade var jag som en duracellkanin, hade inget stopp och inga begränsningar (som jag kände till). Jag blev inte störd av allt utan bara peppad att komma iordning. Det var innan jag körde mig i väggen, eller ja, det var på vägen dit..

Nu blir jag sur och arg på att det inte går att göra en enda enkel sak utan att behöva leta efer saker. Jag blir stressad över att jag inte kan fokusera på flera saker samtidigt och därmed orolig för om Lillan är säker bland alla grejer.

Får inse NU att jag måste gå ut från badrummet, där jag nu sitter och lägga mig en stund på soffan. Frustrerande att inte kunna lägga i en växel när hela ens boende är upp- och nervänt av lådor och kassar.

Men! Nu är vi i alla fall så här långt. Alla är samlade. Alla grejer är inhysta. Familjen mår bra och allt ska "BARA" komma på plats. Imorgon är dessutom sambon ledig och vi ska till vårt nya BVC.

Andas! Det ordnar sig -det är inte egentligen bråttom (bara extra kaosigt för hjärnan att inte ha saker där de ska vara). Jag får skära ner på allt runtomkring en tid för att orka detta. Så får det bli.

Heja mig som lyssnar på min kropp och vågar agera tvärtemot mitt vanliga agerande!

Lillan har nyligen fyllt 10 månader och hon är en charmig filur. Bestämd och envis och hon löser det mesta med en liten dans. Allra helst om hon blir tillsagd. En dans och ett stort 4a-tandat flin.

Hon som åt ALLT när hon var yngre har numera starka åsikter och preferenser vad gäller mat. Falukorv är favorit, likaså tomat och gurka. Ägg funkar oftast fint. Och blodpudding är smaskens. Jag som ville laga all mat från grunden har fått ge vika för hennes matkrav. Hon äter falukorv (med hög kötthalt) alldeles för ofta men jag antar att det får vara så en tid..

Vi har fasat ur amningen. Den senaste tiden har det varit en gång per dygn (natt/tidig morgon) för att sedan hoppa över något dygn och nu har det gått 3 och 4 dygn emellan vid några tillfällen. Och en ointresserad Lillan. Jag producerar fortfarande mjölk och har svårt att acceptera att det är över nu. Jag hade nämligen gärna fortsatt.. Jag får höra så många fördelar med att sluta amma men ärligt talat väger dem inte särskilt tungt i jämförelse.

Hur känner ni andra som slutat amma?

Jag hade oddsen emot mig från start och flera tvivlade nog på att det skulle funka. Långvarig stress och trött kropp kan orsaka amningsproblem. Jag är glad och tacksam att det funkade så länge som Lillan ville. Men nog känns det lite sorgligt att det är över.

Vi är för tillfället inackorderade hos mina föräldrar, i väntan på att kunna flytta in i vårt nya boende. Som vanligt väcker det många känslor. Inte så konstigt när det handlar om en hel veckas samvaro. Jag blir väldigt påmind om varför jag blev sjuk. Förstås ligger inte hela förklaringen här, mycket var min kaotiska jobbtillvaro och en del var den oförklarliga barnlösheten. Men grunden i mig formades ju här. Och jag kan se glimtar ur situationer som formade mig och som kom att orsaka mig problem.

Det gör mig ibland velig i min egen uppfostran av Lillan. Viljan att göra precis annorlunda är ibland stor och jag hamnar i funderingar mellan att vara för "mesig" (i motsats till sträng), att ge Lillan regler och riktlinjer och att låta henne formas till sin egen.. Jag vill akta mig för att tvinga in henne i en mall, kanske särskilt utifrån sin könstillhörighet. Vill inte att hon ska känna krav på att vara "en duktig flicka", inte heller "en fin flicka".

Det jag tycker är svårast är kring maten. Säkert för att jag själv hade STORA problem och förknippade mat med ångest och olust ända upp i vuxen ålder. Där är jag rätt ambivalent. Vill så gärna att tiden vid middagsbordet ska vara positiv och härlig för henne. Men gränsen mellan att få utforska mat och ha det trevligt till att kasta runt mat (för att testa mig?) är svår.

Mina föräldrar blir arga och säger till, väldigt bestämt när Lillan gör så, de suckar och blir typ besvikna. Jag känner motstånd till det men vet inte vad som är "rätt"? Vart ska jag dra gränsen? Ju mer en säger till, desto mer fortsätter hon. Vad betyder det? Måste jag som förälder få "sista ordet"? Måste en föräldrarelation vara så hierarkisk?

Jag har grottat ner mig i ämnet och hittat boken "växa - inte lyda". Jag hoppas att den ska ge mig mer klarhet i vem jag vill vara gentemot Lillan. Mitt föräldraskap. Hoppas att den ska kännas rätt för mig och ge mig verktyg som jag behöver.

Här kommer en bekännelse som är svår att säga. Jag känner olust inför att vara ensam med min mamma. Hon är svår och vi krockar i våra sätt att vara. Kanske just för att jag tydligt tar avstamp från hennes krav på livet, på sig själv och på mig. Pappa är den som neutraliserar stämningen mellan oss och jag väljer alltid honom framför mamma. Och just det gör även mig ledsen. Utifrån min egen mammaroll antagligen.

I efterhand förstår jag den Lilla mig i detta, i olusten och ångesten inför att vara ensam med mamma. Eftersom att min pappa reste mycket i sitt jobb (flera veckor i stöten) så var jag just det. Ensam. I vuxen ålder känner jag fortfarande detta obehag, hur var det då för den Lilla jag?

Än mer olustigt blir tanken på att mamma aldrig avsiktligt gjort något fel, ändå har det blivit fel. Stressen inför att Lillan ska uppleva samma sak med mig. Min älskade Lillan! Men jag tror mycket har med kärlek att göra, min mamma är väldigt dålig på att visa kärlek, närhet och ömhet. Hon är rätt kall, distanserad och fylld av krav (som gör att en aldrig känner sig tillräcklig). Jag tänker och hoppas att jag möter Lillan annorlunda. Att jag visar all kärlek jag känner och att jag låter henne vara den hon vill, utan att påverka alltför mycket. Att hon ska känna sig bra!

Nu har jag berättat något som känns tufft för mig. Berätta gärna hur ni tänker och tycker om föräldraskap eller annat som väcks av min text.

Riktigt bra vecka förra veckan. Jag träffade 2 vänner, hade avslut på BVC inför flytten och träffade även min gamla kurator för avslut.

I lördags var jag ute och åt med en av mina närmaste vänner. Det var helt fantastiskt! Ni vet kosläppen? Typ så. Fast jag har varit sjuk i 2 år och inte "bara" under en vinter. Ljuvligt!

Jag noterade ljudvolymen men stördes inte alltför mycket. Jag noterade alla människor men kunde koppla bort dem efter att jag konstaterat att jag inte kände någon. Jag orkade vara där i stunden och jag njöt av att träffa min fina vän i ett normalt sammanhang. Oj vad det kändes härligt i hjärtat!

Nu är jag aktivitetsbakis och mår rätt risigt men det är okej. Nu får jag vila ett par dagar. Det lurigaste är att tvinga mig till det. När jag har gjort mycket och behöver vila så har jag nämligen väldigt svårt för just det. Det är som en stress i kroppen som vill "passa på" att bocka av saker när jag ändå har ångan uppe. Det är i det här läget jag har en extra motor som jag kan starta. Det känns skänt för mig i de lägena eftersom att jag har gjort så i alla år. Det är ett tryggt beteende som jag känner igen. Men! Det är just här det är så viktigt för mig att bryta. Det har jag lärt mig nu efter ett par år.

I början sa jag att det var OMÖJLIGT. Jag mår liksom dåligt om jag inte får fortsätta ånga på (tvätta, ringa samtal, städa, lägga ut säljannonser inför flytten etc). Det är fortfarande supersvårt och jag krigar med mitt medvetande varje gång. Men nu vet jag att den där tillfälligt sköna känslan av att ha bockat av och "varit duktig", den är destruktiv och den gör bakslagen värre och längre (=sjukare längre tid). Jag måste bryta och ta en tillfällig irritation över att se saker ogjorda för att må bra i längden.

Och en sak till. Jag ska sluta säga att jag är sjuk. Jag undrar om det för med sig något positivt att sluta med det. Jag är absolut påverkad/begränsad och inte helt frisk. Men jag är kanske inte sjuk ändå? Jag ska göra ett test och tänka annorlunda.

Hur MÅR ni idag? Är det pest eller fest?

Nu kommer skrytet. Det där om att ens barn verkar vara galet speciell. Lite bättre än andra barn. Jag ursäktar mig på förväg, både inför er och inför mig själv. Jag tyckte nämligen att såna föräldrar var rätt otrevliga innan jag själv fick barn. Men det är klart, det var ju innan vår dotter fanns och Hon är ju otrolig ;)

Hon är 9.5 månad. Flirtar och charmar alla, otroligt medveten och social. Hon är 77cm (!), har därför storlek 80, hon pekar på lampan sedan länge, vinkar när folk kommer och går (och i ärlighetens namn även däremellan), hon går omkring längst möbler, står utan att hålla i sig och säger "mamma", "pappa" och ett försök till "lampa", hon ger mig strumpan när jag ber om den och vet att kissarna kallas just så men även vid deras namn, hon säger "däh" och pekar frågande, hon rynkar ihop näsan och klämmer ut låtsasfniss med ihopkisade ögon, gnislar sina 4 tänder och sträcker sig mot den hon vill vara hos (mig!), hon äter med pincettgreppet sedan en tid tillbaka och sorterar noggrant ut maten hon har framför sig, vägrar bli matad, älskar mjölkfri ost och gurka, hon går stabilt med bara våra fingrar i sina händer och släpper en hand för att titta närmare på något, hon har rest sig hela vägen upp till stående utan något att klättra på -rakt upp från golvet och stilla ner igen till huk. Hon somnar gott utomhus i vagnen men nattningarna tar timtals och kör slut på oss båda, ofta vaknar hon på natten och är då vaken 2-4 timmar, hon har de senaste 4 veckorna växt 3cm.

Igår avslutade vi BVC i den stad vi bor inför kommande flytt. Sköterskan sa då de vi redan anade, att vår tjej ligger långt före i utvecklingen. Att hon är väldigt medveten och klok, otroligt social och har stor integritet (vilket gör att vi inte får mata henne). Hon berömde hennes fysiska förmåga och att hon tex kan stå med bara ett knä i marken medan hon jonglerar runt med 3 leksaker samtidigt och att hon vinkade när sköterskan bad henne och pekade på lampan när hon frågade efter den.

Kort och gott är vår tjej i toppklass, enligt BVC och jag kan inte annat än att hålla med.

Med lite allvarligare ton så är jag faktiskt lättad. Det spelar förstås ingen roll att hon är tidig i utvecklingen för sakens skull men det som känns skönt är att min oro för att hon inte fått tillräckligt med utbyte kan stillas. Mitt lugna liv har inte påverkat henne negativt, hon tycks ha blivit social, trygg och fint utvecklad ändå (eller tack vare?).

/färdigskrytet från mammi

Ni brukar komma med bra tips när jag undrar saker, så jag frågar om helvetespollen också.

Vad använder ni för medicin? Någon som provat något alternativt? Hört talas om något nytt? Shoot!

Eftersom att jag är en levande bipacksedel så är jag hemskt opepp på att knapra medicin men jag brukar bli hemskt dålig under vårarna.

En sådan där down-period just nu. Först uuuusel sömn hos Lillan några veckor, vilket gjorde mig knäckt. Sedan åkte jag på en virusinfektion, blev förstås inte piggare, i torsdags gjorde jag ingreppet med cellförändringarna och nu är jag sliten efter den plus av viruset i kroppen.

Då känns allt ursligt. Jag sänker garden rejält, har inte speciellt höga krav på livet. Det lät ju hyfsat dystert men en lär sig att finna sig i det som är. På gott och ont. Men när det är såhääär så tynger det även mig. Det är några nivåer under drägligt ändå.

Inget blir klart. Allt påbörjas. Flytten stressar. Energin som inte räcker till vänner jag så gärna vill träffa innan 40-milsflytt. Frustration över det. Sorg tillika. Och så en gnutta tristess av att bara gnata runt inomhus och plocka fram- och bort mat. Inte träffa någon. Inte göra något. Energin går åt till sjukgrejs. Jag behöver sova så fort Lillan sover. Så all vaken tid tillägnas henne. Känns som om det bara går runt. Jag springer så fort jag kan men kommer aldrig någonstans. Förstår ni?

Ibland tänker jag faktiskt att det är ett under att jag är vid så god vigör ändå. I bloggen spyr jag förstås ur mig eländet men här i verkliga livet försöker jag göra det bästa av det rätt unkna situationen (som aaaaaldrig tycks ta slut).

Sedan en tid tillbaka säger folk att "allt elände verkar hända mig, att jag har fått för lång tid framöver och att det verkligen måste vara nog nu".

Detta har fått mig att fundera. Fram- och tillbaka och åt sidorna. Hur mycket tänker vi oss till? Hur stor roll spelar vår inställning? Är det bara ännu en press att tro att vår inställning är så himla avgörande? En ytterligare stress och känslor av misslyckande att tro att elände som oss drabbar, har vi själva tänkt oss till.. Hamnar en verkligen i en negativ spiral, när elände avlöser varandra - eller är det bara då vi tänker på det? Som att vi klarar en lagom dos men när det blir flera på rad så blir det tufft? Och då säger alla "ja det brukar ju bli så, allt elände kommer på samma gång".

Nej det tror jag inte. Elände brukar komma lite pö om pö, därför tänker en inte särskilt mycket på det. Det går att hantera och ordas därför inte mycket om det. Eländet blandas med bra grejer. Men när eländet avlöser varandra och ingen ljusning skymtar, ja då blir det träligt och ibland svårt att hantera.

Mina snurriga tankar denna dag. Vad är dina?