Jag föreställer mig dörren och hur jag försöker låsa upp den i den starka vinden. Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går lätt framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar, som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta i halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når hit. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hitåt. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen, skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Det lövet inte vet är att snöhögen också kämpar för sin överlevnad, hotas med jämna mellanrum av att helt försvinna och i ett utdraget försök att klara sig överfyller snöhögen torgets gator för att slutligen rinna ner i stadens många brunnar. Upplöst, tillintetgjord. Snöhögen har kämpat tappert och har i år klarat sig längre än vanligt, så den känner ett smygande hopp om att få gå en ljusare framtid till mötes när lövet är infångat och liksom bekräftar snöhögens existens. Lövet däremot, är nog bortom allt hopp. Snart släcks hoppet helt, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan ett efter ett svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går. I det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag eller en djup suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Jag tar några stapplande steg och kan nästan känna dörrens räddning, mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att söka igenom mina fickor igen, jag kollar på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...