Försöker ni aktivt nu? Jag undrade vad tusan hon menade egentligen. Vad ville hon veta, om vi knullar? Jag sa något otydligt till svar och hon fortsatte med att berätta hur jobbigt det är att ha en liten bebis. Att det verkligen är påfrestande för kroppen. Det kändes som att jag befann mig någon annanstans och som att hon inte fattade något alls. Det är inte så direkt att vi verkar vara överfertila, tänkte jag för mig själv. 1 år och 8 månader utan ett enda plus. Hon undrade också hur pass mycket nedstämdhet det är, utöver utmattningssyndromet. Hon frågade mig om det kändes jobbigt att inte bli gravid och genomgå fertilitetsutredning. Nej, inte alls, det är som de allra ljuvligaste av sommarminnen. Det känns inte alls som att benen slås omkull under mig eller att världen håller på att rasa. Jag tycker att det känns bra, fint på något vis. Annorlunda kärlek liksom. Den utan barn trots stark längtan. Med min sarkasm vill jag påvisa de relativt få svarsalternativen, vem svarar något annat än "ja det känns jobbigt" på den frågan? 

På vår träff, ungefär en timme långt, första träffen någonsin sa hon att det verkade som att jag har slutat kämpa, som att jag har gett upp och att jag borde ha kommit längre vid det här laget. För en vecka sedan fick jag bekräftelse på hur långt jag har kommit, vilka framsteg jag har gjort och hur snabbt det har gått framåt nu de senaste veckorna. Att jag äntligen är på rätt väg. Det är sånt här som gör mig förvirrad, som tar onödig energi och som tränger in mig i ett hörn där jag känner att jag inte har något alternativ. Som gör att jag känner mig vilsen, fundersam på vem som har rätt om allt om mig och som gör att jag analyserar precis allt. Utan att kunna komma fram till något. Jag hatar när dem säger olika. När den ena gratulerar mig till insikten oroas den andra över att precis samma mening istället betyder att jag har gett upp. 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. 

Det känns stundtals hårt. Att så äntligen förstå och vilja göra annorlunda. Att vara fast och tvingas vänta. Att se allt framför mig men inte kunna greppa. Inte nå. Inte kunna. Bara tänka att jag ska göra annorlunda sen när jag väl kan. Som den där dagen när man börjar bli frisk och känner för att göra något men inte orkar. Som en utdragen sådan dag känns det. Sen gör man något och upptäcker att man inte var frisk nog än. Och så blir man sjukare. Jag är rädd också, för att inte ha samma stressnivå som innan. Men det är ju motsägelsefullt, för jag vill ju göra annorlunda sen. Jag längtar efter så mycket. Det är så mycket jag vill börja med. Sådant som jag har glömt och tappat bort längst vägen. Men jag tvingas liksom vänta. Räkna mina minuter. Väga mina val av sådant som tar energi. Även sådant som normalt ger tar. Jag ser nu vad jag har prioriterat fel, satsat fel och inte vunnit något. Mer än erfarenhet förstås. Jag förstår att det kommer vara värt mycket på livets långa resa. Jag kommer att vara en bättre person på andra sidan om detta. Bättre mot mig själv. För mig själv. Och därför även mot andra. Men det är inte lätt att ibland känna att livet passerar utanför medan jag bara kan titta på, om ens det. Och längtan. Den som är så stark. Det som verkar hända alla andra men inte oss. Tiden passerar förbi mig även där. All denna tid. Och jag tittar på. Så mycket frustration i att äntligen förstå vägen mot glädje men att inte kunna springa längst den stigen. Ibland ta några steg på den, ibland tvingas avbryta eftersom att jag fortfarande övar på att gå där, ibland inte kunna gå alls utan ta en annan väg, en tråkigare men ack så nödvändig omväg för att senare kunna gå längst den fina vägen. Väntan. Tålamod. Förstå min kropps signaler. Allt där ute börjar se så levande ut. Påminner mig om allt jag missar. All denna väntan. På något som är bättre. En bättre tid, jag kan förstå den även om dess innehåll är osäker, jag kan se den, föreställa mig delar av den men inte röra den. Bara vänta och ha tålamod. Inte försöka rusa ikapp tiden.

För en gångs skull inte rusa ikapp tiden, utan leva i den, precis så som den ser ut nu.  

Jag läste ikapp min egen blogg och insåg en sak. Jag mår mycket bättre. Jag är vaken nu. Nästan hela tiden. Nu menar jag vaken som i vaken i hjärnan, jag är närvarande. Avsaknaden av inlägg betyder faktiskt det. Jag exploderar inte längre av ord som måste ut. Jag har mer energi, jag njuter ibland och jag är för det mesta glad. Glad, jag orkar vara glad. Först nu har jag nog kommit till insikt, kapitulerat för mig själv och insett hur mycket (lite) och vad jag orkar. Det går bättre då. Först då kan man bli bra igen. Jag måste slå ett slag för akupunktur i samma veva. Tack gode gud för akupunktur. Jag är tydligen väldigt känslig mot det och det fungerar bra för mig. Jag tror att det kommer att göra mig frisk. Det tror jag faktiskt. Att jag kommer att bli frisk. Och gravid, det vågar jag också tro. För det mesta. Men först frisk. Jag är ute ur det mörkaste, tyngsta, mest orkeslösa, nu är det bara resten kvar.

Det som började med en gnutta hopp översköljdes snart av pessimism. Det var så det började. Jag längtar så att det gör ont just idag. Den senaste tiden har jag börjat känna mig mer positiv. Sakta förändrades det, än är det förstås inte enbart positivt, ibland kommer mörka tankar. Jag har börjat tro och våga hoppas att jag kommer att få bära vårt barn i min mage, en vacker dag. Jag drömmer drömmar varje natt om min stora gravidmage och vaknar av att jag trycker mina händer hårt mot magen. Tanken på min gravidmage, vilken underbar tanke och bara den ger mig energi och får mig att vilja spola fram tiden tills den dagen, så att jag slipper vänta. Så att jag kan få uppleva det där ögonblicket som jag så länge spelat upp för mitt inre. I takt med att jag har kommit till insikt och accepterat hur sjuk jag blev- och fortfarande är så har jag också förstått att min kropp inte kan ha varit mottaglig för en graviditet sedan en lång tid tillbaka. Ibland tror jag inte att något ens är fel faktiskt, förutom just det, min kropp var helt tömd på energi och då sätter den inte igång en graviditet, den orkar inte. Samtidigt tar jag inget för givet, jag skulle mycket väl kunna vara den kvinnan som inte kan. För vi finns, det har jag blivit sorgligt medveten om under den här tiden av bloggande. Jag tänker på oss som medsystrar. Medsystrar i det som är svårt och vi gläds något oerhört när det plötsligt händer för någon av oss. Jag tror att vi känner känslor som ingen annan kan känna. För vi förstår varandra. Vi förstår vad det är att längta. Vi förstår oron, avundssjukan, bitterheten, rädslorna och kärleken till våra ofödda barn. Vi förstår också hur det känns att testa negativt, att hoppas och att känna symptom som senare ska visa sig vara falska. Alla vi som kämpar är värda ett barn till slut!

Ni kanske har sett att en känd bloggerska nu har gått ut med att dem väntar barn? Det var just dennes blogg som jag för en kort tid sedan lämnade min kommentar. Det handlade, som ni vet aldrig om huruvida hon är gravid eller inte, utan om att folk ska tänka sig för när sådana påståenden och frågor sägs till en annan människa. Man vet inte om personens hjärta håller, man vet inte vad personen kämpar med eller vad som har hänt tidigare. Jag tycker gott att man kan tiga och låta personen få ta det i dennes takt. Jag måste säga att jag hatar att läsa om hur det har gått till, om hur hon har känt och hur stor hennes gravidmage har blivit. Det är sådär fruktansvärt rosaskimrande obekymrat lyckligt, ni vet. Jag kan bara ana att det gick "lätt" eftersom att dem tog ett gravtest i förbifarten, glömde bort det och kollade ett tag senare och såg då sitt plus. Sådär bara. Så har det aldrig gått till för mig. Jag har aldrig "glömt bort" ett test, jag har suttit som på nålar med förhoppningar blandat med oro i min kropp. Ibland har jag slängt testet innan tiden gått ut, gånger när jag redan gett upp och inte orkat se icke gravid en gång till. Jag känner sådan orättvisa i att det går så lätt för vissa. Det här är förstås inget riktat mot just denna nygravida kvinna, jag står inte ut att se eller höra om det från någon, överhuvudtaget. Min längtan är så stark. Min avundssjuka likaså. Och känslan för orättvisa är enorm, i det närmsta explosionsartad. Varför kunde inte det ha fått vara vi, det har besparat oss sjukt mycket lidande.

Även att jag inte önskar någon annan denna olycka så kan jag känna att det är lite bra om kändispar får problem, de syns bättre då. Som t.ex Pernilla och Dregen, jag blev rörd och glad i hjärtat för deras skull. Efter så många års längtan. På något sätt förenar det oss. Pernilla kommenterade i en artikel att hon fått utstå frågan under många år "är det inte dags för barn snart?" samtidigt som dem kämpade med IVF och misslyckade försök. Att få frågan ställd till sig i TV inför miljontals tittare. Det finns inga gränser. Arma kvinna! Jag gläds åt er glädje nu. 

Medsyster, du ger än mer hopp.