Glasfönstret mellan mig och skådespelet kändes evighetstjock. En mängd av marionettedockor tycktes framföra sin version av det vanliga livet, det bekymmersfria, framför mig. Nyköpta jordgubbar, knäppta händer, nykära blickar, sommarblekt hår och lättklädda bebisar i sina vagnar. Med lätta steg strosade de förbi utanför glaset, till synes ovetandes om att livet kan rasa. Att det är så skört. Istället ett vimmel av semesterlättade axlar, lugna steg, shoppingpåsar, glada skratt och planer som smids längs en sommargata. Innanför det ogenomträngliga glaset satt jag, med paniken bultandes innanför den svarta frisörkappan och tittade med långa längtande blickar efter det jag tagit för givet. Alla hårtorkar, musiken från radion, mannen som spelar dragspel på gatan trots att han inte kan, frisörer som skriker till halvdöva tanter med ljusblått hår, folie som revs itu. Alla ljud slog emot mig. Sekunderna som det tog för mig att bestämma svaret på frisörens fråga om jag har semester. Kraften det sedan tog för mig att sedan förklara för henne. För att efter en stund lyssna till någon som hon är orolig för. Någon som är mycket stressad. Hon undrade om jag hade småbarn också och förkunnande för mig att det är extremt stressigt. Det kan jag förstå, tänkte jag. Men kan du förstå att det kan vara extremt stressigt att inte ha några? Att inte veta om du någonsin kommer att få några? Hade jag lust att säga men bara log ett bekräftande leende. En evighetslång tid senare, då när alla krafter sedan länge tagit slut gästspelade min marionettdocka på andra sidan glaset. Denna föreställning var hon inte längre bekant med, kunde varken sänka axlarna, strosa med lätta steg eller smida planer längst sommargatan. En glaciär dem emellan. Succén uteblev och min marionettdocka lades skamset tillbaka under sängen, på vinden, eller ställdes på en hylla för att omsorgfullt dammas av då och då. I hopp om att en dag kunna vara med, att behärska samma föreställning och till synes bekymmersfritt smida planer längst en sommargata, med nyköpta jordgubbar skratta hjärtliga skratt och med ett självklart lugn rätta till sommartröjan som blåst i den lätta brisen.

 

Langtarefterbarn

26 juni 2013 22:16

Du skriver så välformulerat hela tiden! Fina texter men ändå med en tung andemening. Jag önskar att du ska få må bättre snart! Kraaaam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

26 juni 2013 22:19

Tack snälla, det känns så bra att få feed-back på orden som kommer ut. Tack för din omtanke. Kram ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...