Jag slår bort den olustiga känslan av att något är fel, fortsätter istället att jaga bilden på hur jag låser upp dörren i den starka vinden. Behöver ha målbilden i huvudet. Jag föreställer mig ytterdörren, den som ser ut som en balkongdörr, helt i glas, som gör det omöjligt att undkomma försäljare och dörrknackare.  Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar. Som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten egentligen kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta på halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når mig. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hit. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen. Skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Snöhögen har kämpat tappert i år och klarat sig längre än vanligt, tänker jag. Innan blicken lämnar lövet släcks allt hopp, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor. Ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll nu. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan en efter en svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Halvvägs upp förbannar jag den dåliga trappkonstruktionen som byggts till vårt snabbygge. Jag fnyser åt ordet, snabbygge, och åt hela konceptet med att sätta ihop stora delar av ett hus på plats, ännu ett tecken på vårt stressade samhälle. Tidseffektivt, kostnadseffektivt men inte charmigt konstaterar jag när jag blickar ut över alla huskroppar som ser likadana ut, uppradade efter varandra. Ståltrapp, brant lutande, lång och med håligheter är som gjord för att fastna och falla bakänges ner i asfalten. Jag muttrar och drar in doften av isande kyla, stål och min egen flåsande andedräkt. När smaken av metall fyller min mun stannar jag igen. Metall eller är det blod? Med en orolig gest drar jag handen under munnen och tittar på min frusna hand. Bara saliv. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går och i det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag, eller en lättnadens suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Min kropp darrar och jag skakar av mig sorgsna funderingar om hur jag kunde bli så här sjuk. Biter ihop. Jag tar några stapplande steg och kan känna dörrens räddning närma sig. Mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel med stelfrusna, skakande fingrar. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att kolla på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret. Storm och kaos.

Denna text var del 1 i min skrivkurs. Denna uppgift handlade om att beskriva miljö med hjälp av alla sinnen.

Bara enklare justeringar gjordes i texten, enskilda ord ströks t.ex ordet "så". Det är lätt att överanvända "så" men kan egentligen alltid strykas. Hur som helst, mitt omdöme lät så här;

"BRA MILJÖ OCH SINNEN. BRA SPRÅK, KÄNSLOR, TANKAR OCH TEMPO. EN DEL MENINGAR KAN BYGGAS OM FÖR BÄTTRE FLYT. LÄS TEXTEN HÖGT FÖR DIG  SJÄLV SÅ MÄRKER DU VAR DET BRISTER.

ANNARS BRA!"

Jag är nöjd. Kanske blir det en bok till slut?

 

Anne

12 september 2013 20:47

En fantastiskt målande text! Det enda jag känner, men det kanske är för att jag är överkänslig mot just kompakta texter, det är att det skulle vara styckesindelat. Men det kan ju vara så att det finns en funktion, ett formspråk, en mening med att den inte har det. För mig blir det svårare att läsa och av någon anledning har jag svårare att läsa mycket text på en gång efter det att Tusse dog.

Men innehållet var suveränt!!

Kram!

http://www.anneutane.blogspot.com

Karin

12 september 2013 21:04

Tack snälla du för din feed-back och du har rätt Anne. Knasigt nog skippade jag styckesindelningen eftersom att jag redan utan indelning överskred maxlängden för uppgiften, haha ; ) Den är styckesindelad nu i och med ändringarna.

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...