Jag har en människa i mig. En helt ny individ. Unik på alla sätt. En tjej både efterlängtad och älskad långt innan hon fanns. Ett oskrivet blad buffar runt i min mage. Vem är hon och hur kommer hon att bli? Jag har en liten person i min mage, som buffandes påminner mig om det oförglömliga; att jag bär på den allra viktigaste människan i hela världen. Jag älskar dig, de vill jag berätta för dig efter varje kvällssaga. Du är älskad av oss båda och så efterlängtad du länge varit. Tack för att du kom och tack för att du var stark nog att hålla dig kvar under tuffa tider. Vi längtar efter att få hålla om dig, älskade du (men vänta till april - jag kan säga till när det börjar bli dags).

Med en buffande tjej i magen och med ett stort behov av både miljöombyte och tid med sambon åker vi till varmare breddgrader idag. Jippi.

Jag har mycket sammandragningar men bm tyckte att det lät normalt så jag litar på det - annars får det bli ett besök på gyn på Teneriffa. Kvinnor är ju gravida där också så det går nog bra i så fall...

Igår på poolgympan smågnabbades 2 tanter om huruvida jag är tjock eller inte. Tur att jag inte är känslig på den punkten. Jag har fått höra "att jag borde äta mer grädde" genom hela livet och tycker att tjockismagen är en frisk fläkt ;) Framförallt beror det såklart på att en fin tjej ligger där inne, annars hade jag inte uppskattat tjockissnacket särskilt mycket ;) Jag tycker ändå att det är märkligt hur människor plötsligt får tillåtelse att prata om ens kropp under en graviditet men som sagt mig gör det inget. Im fat and Im loving it ;)!

Hörrni! Tack och åter tack för alla fina kommentarer som ni lännar här. Det värmer så gott!

Och förresten! Min älsklings-Ian verkar klara även denna runda. Idag såg värdena bättre ut. Otroligt fantastiskt!

Lycka till alla som just håller på med äd, et, ivf, är nygravida, långgravida och till er som väntar på behandling eller adoption. Heja er alla <3

Kring nyår tänker man ofta på året som har passerat och jag har redan påbörjat den tanken. Jag tänker på hur det var för ett år sedan, i november och december förra året.

Det var då jag såg till att riktigt köra slut på mina sista krafter. Allt var tungt men jag tvingade mig upp, stod på svaga ben i duschen med huvudet mot väggen och kände mig dimmigt trött. "Ska det vara såhär?" tänkte jag ofta. Jag var sjuk och krasslig mest hela tiden men hade sällan tid att stanna hemma och aldrig tillräckligt länge för att hinna bli frisk.

Jag hoppades på att bli gravid och fällde tårar vid varje nytt negativt test som avverkades. Jag köpte klänningar med "gravidplats i" inför Thailandsresan över jul. Den julen var vi lika ogravida som julen innan och sorgen greppade mig allt hårdare, där jag satt på stranden i Thailand i en pösig klänning med dystra tankar på om Du aldrig skulle komma till oss.

Det jag minns starkast och det som äcklar mig mest är mina desperata försök att få ihop en sedan många år hopplös personalgrupp. Vid den här tiden förra året bjöd jag hem dem till mitt hem, trots att det egentligen kändes för privat. Jag sprang på stan och köpte julklappar till dem trots att jag inte alls tyckte att de var värda några klappar. Jag till och med bekräftade deras arbete genom hembakat och glögg, jag som hatar att baka. Själv drabbades jag av yrselattacker och frånvarokänslor under deras besök och när de gick föll jag i djup sömn. Jag gjorde allt för att få ihop den gruppen och för att få projektet att rulla framåt men det gick inte.

Jag gjorde allt. Jag gjorde mig sjuk. Inget var värt det, såklart.

Det är förstås en stor sorg att såhär i efterhand inse hur dåligt jag behandlade mig själv och min kropp. Hur stor del av mig och mitt värde som var prestationer och hur sanningen började krypa inpå mig. Att jag hade gjort mig själv sjuk. Tiden efter min krash har varit en kamp mot mig själv, jag har varit min största motståndare. Inlärda mönster och beteenden som för mig var helt naturliga skulle visa sig vara osunda och fel. Det tar tid att acceptera och lära om. Tiden med medicin är djupt ångestladdad. Jag minns de 5 månaderna vagt, som i ett halvvaket drogat tillstånd som jag bevittnade utanför min kropp. Jag visste inte att man kunde må så ofantligt dåligt på så många sätt, det går inte att beskriva.

Jag är ändå glad för en sak. Att jag kommer att vara en bättre mamma för Pyret, än innan min krash. Och det är värt hela den fruktansvärda resan.

...Av vår fina tjej. Denna förmiddag med handen på magen så hände det äntligen. Sparken som han kände utanpå magen. Han blev verkligen rörd och tagen av situationen. På någon sekund blev Pyret verkligare även för honom och han sa "nemän det är ju någon där inne, vår lilla tjej är där inne". Precis som att det just gick uppför honom att vi väntar bebis <3 Efter det ville han bara ha mer kontakt med henne. Han ropade, pratade och tryckte med handen. En till buff fick han sedan tror jag att hon hamnade skyddad av något, jag kände bökandet inuti men inte utanpå.

V 20 (19+3)

I onsdags gick vi alltså in i v 20 för andra gången eftersom att vi blev flyttade 3 dagar bakåt i tiden på RUL.

Symptom

- Molande värk och stickningar (har ökat)
- Knasiga drömmar (en del sex och mycket Australien - dit vill jag tydligen flytta;)
- Mycket flytningar
- Lågt blodtryck - yr, huvudvärk ofta
- Näsblod som forsar utan förvarning
- Foglossning (lite bättre dock)!
- Trög mage
- Torra ögon, jobbigt med linser
- Blir lätt irriterad och tar illa upp
- Livmodern hårdnar ofta, jag känner den tydligt som en hård boll långt upp mot naveln (obehagligt tycker sambon)
- Hälsningar inifrån dagligen de senaste dagarna, ibland difust bubbel och ibland lite tydligare buffar <3


Graviditetens knäppa: Hur kan man ha 25cm bökande bebis i magen utan att känna mer konkret?

Jag funderar ibland på om mina känslor för djur är riktigt normala. Jag kan ibland känna att de känslorna är starkare än för människor, eller i alla fall annorlunda. Kanske har det med att göra att djur aldrig gör en besviken, vare sig genom ord eller handling. De liksom bara är dina bästa vänner och ger kärlek i all oändlighet.

Jag är en sån typ som gråter mer när djur dör (på TV) än människor. Mycket tror jag handlar om just brist på möjligheten till kommunikation. Att man inte kan fråga hur ett sjukt djur vill ha det eller förklara varför veterinären gör något otäckt.

Jag har nämnt mina två katter här ibland. Ian heter den äldsta katten, han är en snart 7-årig norsk skogskatt på 6 fina kg och en riktig livsnjutare. Han älskar gos och närhet, han är rädd för ljud och blir nervös när saker avviker hans vardag. Han slänger sig på rygg så fort någon kommer innanför dörren och han går från knä till knä och tigger mys om flera sitter i soffan. Han följer efter min som en hund och hans finns i princip alltid i samma rum som jag.

Tyvärr föddes han med en kronisk magsjukdom som har försvårat livet för honom och han har pga den även lättare att bli sjuk på andra sätt. Han är helt enkelt lite svag. Hade han kommit till någon annan är jag säker på att han hade varit död för länge sedan. Hans första år bestod av åtskilliga veterinärbesök, massor av nerbajsade golv och möbler och tusentals kronor i utgifter. Jag fick frågan om "att ta bort honom" av flertalet veterinärer innan jag till slut hittade en som kunde behandla Ians magproblem så att han kunde leva ett bra liv. Ian har överlevt otroligt många "nu är det nog slut"-sjukdomar och jag tror att det beror på hans vilja att leva. Han pratar mycket, svarar på tilltal, visar när maten är slut och han ligger helst kurrandes i sängen.

Det var faktiskt Ian som fick mig att känna Pyret för första gången och nästan alla av gångerna hittills. När han ligger och kurrar på magen så reagerar lilltjejen. Ian var också en stor tröst och stöd för mig genom en jobbig separation som jag hade för drygt 4 år sedan. Jag tror också att Ian fick en större betydelse i och med vår barnlöshet och särskilt nu under min sjukskrivning.

Idag åkte Ian och kattjejen med mina föräldrar hem, 40mil härifrån och jag storgrät när jag kom in till vår tomma, tysta lägenhet efter att ha vinkat av dem. Till saken hör att vi igår fick reda på att man misstänker att Ian har en dålig lever och/eller njure(-ar). Jag är livrädd för att denna gången ska vara den sista, jag vet att han går på "övertid" sedan länge. Samtidigt är han så jäkla levnadsglad att han klarar sig igenom grej efter grej. Jag hatar att inte finnas där och jag bävar för att få information om att det nu är "dags" och vara tusentals mil bort på utlandsresa.

Jag vill så gärna att Ian och Pyret ska få träffas. Snälla snälla låt min älskade Ian få stanna kvar. Jag orkar inte förlora honom, han betyder så otroligt mycket för mig. Jag skulle förstås inte låta honom lida och det är av just den anledningen som jag är stressad, för någon gång kommer den där sjukdomen som blir den sista. Bara inte nu... Inte nu.



Bilden (med risk för att förstöra min anonymitet) är en favorit på mina 2 tussar, Ian är den stora vita.

Fick en sån där känsla igen.

Längtan.

Efter att vara frisk och stark i kroppen. Bara vara jag och vi tillsammans. Sitta på en strand likt vi gjorde i Åhus i somras. Men frisk. Och stark. Mig själv i kropp och psyke. Jag längtar.

Det var inte en avsiktlig cliffhanger jag la upp igår, jag visste inte själv vid tiden för inlägget. På kvällen öppnade vi däremot kuvertet som bm gett oss på RUL:et. Lappen visade att Pyret är en........ (se bild nedan) ;)

Jag blev så himla lycklig. Vår fina fina. Att det blev Du som vi alltid sagt. Du som t.om hade ett namn långt innan vår barnlöshet. Dig som vi pratat till och undrat varför du dröjer så länge. Dig som vi många gånger känt att vi hade förlorat. Du. Det känns väldigt speciellt att det var just Du.

Det kändes som att allt föll på plats, som att det var Du som vi hade hoppats skulle ha kommit till oss för 2 år sedan. Men Du var hela tiden tänkt att komma nu. Vår älskade, efterlängtade Du. Vår tjej.