Den här helgen är jag överansträngd. Jag har gjort mycket under veckan och trots att jag tyckte att det kändes okej under tiden så kom bakslaget med feberkänsla och sus i öronen. Balansgången är förbannat svår.

De senaste dagarna har jag känt av mer molande värk, mensvärk, sammandragningar och tryck. Det strålar och hugger neråt då och då, typ i fiffin. Det påminner mig såklart om den stundande förlossningen, även om jag misstänker att det just nu är Pyret som fortsätter neråt mot fixering.

Ibland kommer jag på mig själv med att drömma om sommaren och allt jag vill göra med min lilla familj. Hälsa på vänner, ligga i parker, strosa på stan, åka på utflykter och grilla vid sambons sommarstuga. Jag ser oss glatt föra fram vagnen med fina Pyret i. Några sekunder senare slår det mig att jag fortfarande är sjuk. Att den kampen inte är över. Att jag inte alls kommer att kunna göra "vanliga" saker sådär hejvilt. Att jag fortfarande kommer behöva begränsa mig, tänka efter, känna efter och avböja roliga saker. Det slår mig som ett slag i ansiktet.

Det är ett nytt kapitel som börjar och jag önskar så innerligt att sjukdomen kunde stanna på föregående sida. Att jag kunde få vända blad. Att vi alla kunde få vända blad och börja det nya livet som familj utan sjukdom.

När jag i nästa sekund försöker plåstra om mig själv tänker jag att jag kanske inte kommer att behöva så mycket mer än stillhet med lillan. Kanske är det så. Men som alltid handlar det mest om friheten att själv få välja, i motsats till att maktlöst vara instängd i sjukdomens begränsningar.

Min KBT-kurator försöker intala mig att jag har val, att jag inte alls är maktlös och att jag GÖR val hela tiden. Hon syftar förstås på att jag ibland avstår en aktivitet för att jag vet att det kommer bli för mycket om jag deltar i den. Det kan vara en rolig aktivitet som gör att jag känner mig frustrerad över att inte -kunna- delta. Men valet har jag ändå gjort, tycker hon. Jag håller inte med, möjligtvis i teorin. Jag valde att avstå. Men om du lägger till förutsättningarna; att jag blir sjukare om jag deltar men friskare om jag avstår, då tycker jag inte att valet finns kvar. Då blir jag tvingad till det ena, för att återkommande gå den andra vägen skulle till slut ta död på mig.

Det handlar förstås om känslan. Känslan är att jag är maktlös, inte kan välja fritt. Jag måste ta hänsyn till sjukdomen i första hand och det lämnar mig ofta utan möjligheten att välja fritt. Välja det som -jag- annars skulle ha valt.

Jag är för trött för att utveckla texten eller ämnet. Kanske förstår ni mig ändå?

V 37 (36+4)

 

C

6 april 2014 21:47

Tycker att dey är tråkigt att du inte kan få vara frisk. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att inte kunna göra egna val i vardagen utan att man sänker sig själv men man kan ju försöka föreställa sig. Snart har du din lilla familj och du verkar väldigt medveten om hur du ska göra för att må så bra som möjligt <3 kram

http://spyor.blogg.se

Karin

9 april 2014 11:16

Tack C för att du alltid skriver så fina och förstående kommentarer. Det värmer och känns toppenbra med dig som läsare och kommenterare ;)
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...