Då var det måndag och ny vecka igen. 6 dagar efter beräknad förlossning visar appen. Idag, eller i alla fall än så länge känns det bättre än igår. Kan vara så att det helt enkelt känns bättre när jag är som piggast på dygnet och att det blir svårare ju tröttare jag blir.

Jag blev faktiskt lite nerdragen av min sambos frustration igår också. Han som dessutom kan välja att avbryta den med en löprunda lämnade mig kvar med hans frustrerade känslor och min egna frustration över att inte kunna "pausa väntandet" som han. Idag är han åter på jobb (och skitnervös) och det känns lite lättare för mig när jag får vara i min egen bubbla. Märkligt nog!

Imorgon är det dags för bm-besök. Det är de besöket där tid för igångsättning bokas. Såvitt jag vet gäller 14 dagar i vårt Landsting, såvida det inte finns skäl att sätta igång tidigare förstås. Jag funderar mycket på hur jag känner (ja jag har kommit dit nu, när det känns avlägset med en naturlig start). Jag orkar nog inte ta mig igenom ännu en helg, där vi frustrerat klampar runt och väntar. Samtidigt som vi inte vill sysselsätta oss med något och riskera att jag får bakslag i min utmattning lagom till start. Kanske ska jag sätta fredag som deadline? Jag får prata med min bm imorgon. Jag vet att de avråder mig från att bli igångsatt, eftersom att de tenderar att bli jobbigare förlossningar. Men å andra sidan vet vi inte hur min egna förlossning skulle bli heller, plus att det psykiska i (sambons) väntande är tufft förstås ;)

Nu är man så himla fokuserad på förlossningen att jag ibland kommer på att livet efteråt för alltid kommer att se annorlunda ut. Att förlossningen inte bara ska vara en tuff utmaning utan ge oss något som vi alltid kommer att ha ansvar över. En person som vi ska ta hand om och bry oss om varje sekund. Knäppt nog ställer jag mig fortfarande frågan om vi är redo för det? Om jag kommer trivas i det livet? Om vi kommer att trivas som par? Eller om det blir tråkigt, vardagligt och ostimulerande?

Ni som läser och som är ofrivilligt barnlösa, ni får ursäkta dessa knepiga känslor men för att rättfärdiga det hela så tror jag att det är en naturlig (och nyttig) process oavsett om man har varit ofrivilligt barnlös innan eller inte. Jag menar, vilka förändringar tänker man inte igenom innan? Byte av jobb analyseras in i minsta detalj och den förändringen är ju bara att förändra igen om det inte blir bra. Barn är definitivt och inget man får "prova på" i 6 månader för att se om man trivs. Det är självklart att det väcker känslor och funderingar. Såna som man omöjligt kunde sätta sig in i under tiden som ofrivilligt barnlös, då visste man inte om man någonsin skulle få uppleva det. Först när det är ens egen verklighet förstår man. Så är det väl med allt egentligen. Men jag förstår om mina tankar svider.

Som synes på bilden har magen trillat ner. Det är tungt att bära omkring på en vattenmelon som trycker neråt.. Och hjälp vad vätskefylld jag är, benen är som stockar ner i skorna och alldeles rödsprängda. Tjusigt!

Nu fick jag förvärkar igen.. Blir det något bm-besök imorgon eller inte?

V 41 (40+5)

 

Sara

5 maj 2014 17:44

Hej! Jag förstår exakt hur du känner dig. Jag fick min son för exakt 2 veckor sen idag. Jag var då på bf+6 och kände att jag står inte ut mer. Bara grätnär jag kom till barnmorskan och hon frågade om jag hade velat ha igångsättning om jag hade fått bestämma. Vet inte hur jag hade gjort om det inte satt ingång den dagen. Det är extremt jobbigt att vänta. Men ut kommer den iallafall. Om du orkar, ta en snabb promenad, sätt lurar i öronen, lyssna på bra musik! Försök bara tänka på något annat. (Om det går) jag lovar att det kommer sätta igång, den dagen du har minst känningar! Du har något helt fantastiskt framför dig och helt klart det bästa i livet! Lycka till❤️

http://Saranicolina.blogspot.se

Karin

6 maj 2014 11:46

Tack Sara!
Det låter som att du hade det riktigt tufft på övertidsdagarna, usch vad jobbigt det måste ha varit.

Hur upplevde du din igångsättning? Tog det lång tid?

Tack för dina lyckönskningar!

 

Maria

6 maj 2014 02:08

Vaknar och har en speciell känsla i kroppen. Tänker på dig. Kanske betyder det något. Håller tummarna.

Karin

6 maj 2014 11:45

Tack-tack! Dagen är förstås inte slut än men inget barnafödande har ägt rum hittills..

 

Sara

6 maj 2014 12:59

För mig blev det ingen igångsättning.. Jag gjorde två hinnsvepningar 1-2 veckor utan resultat.. Men på bf+ 6 så gick vattnet kl 17.30 Värkar började 19.45 och 20.59 föddes han.
Jag är väldigt tacksam för mina 2 snabba förlossningar, och skulle inte valt igångsättning. Hur jobbigt det än är att vänta, så har du garanterat bebisen hos dig om några dagar :)

http://Saranicolina.blogspot.se

Karin

6 maj 2014 13:13

Åh jäklar vilken snabb förlossning! En variant av en sån önskar jag mig tack ;)

 

C

6 maj 2014 20:02

Trodde inte det skulle bli något fler inlägg innan bebis! Undra varför de har så olika gräns för igångsättning? Tycker ju att det borde vara samma gräns i hela landet..
Inte alls konstiga tankar. Det är ju verkligen så stort och ett ansvar som man ska leva med. Man vill ju göra allt för den här lilla människan och visst kommer det finnas stunder som känns tunga och jobbiga men man får göra så gott man kan. Kram

http://spyor.blogg.se

Karin

6 maj 2014 20:53

Lilla Fröken Envis i min mage tydligen ;) Har hört att det är olika gräns för igångsättning, här är det alltså 14 dgr men på vissa håll är det ännu längre. Det är mycket som skiljer inom vården mellan olika Landsting, antal IVF-försök också ju. Det om något är galet!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...