I ett försök att skrapa ihop mer sömn har jag och mannen bytt plats i sängen. Han ska ploppa i nappen och vagga lillan när hon vaknar. Jag ska få sova fram tills amningsdags.

Bebis sover. Mannen sover. Jag gråter.

Gråter över orken som inte finns. Över lyckan som inte får ge sig uttryck. Över att inte kunna ta en promenad. Inte kunna träffa en kär vän. Jag gråter över ovissheten. Förvirringen och okunskapen. Tårarna trillar för att jag känner mig ensam. Ensam i min sjukdom och utan någon som kan visa vägen. Ingen som kan stilla min oro. Ingen som förklarar.

Jag vet inte om jag är nära slutet av min energi eller om jag är fysiskt sjuk på något annat sätt. Stressar över att inte hitta svaret på vad jag behöver och över att må dåligt.

Hör min dotter dra en suck i sömnen och jag hulkar mig i min önskan att det var annorlunda.

Som jag skulle njuta av en stark kropp. En promenad i skogen med bebis och vän.

Jag gråter för allt det som blev. Och det som inte blev. Över min längtan efter livet, det som jag så nonchalant tog för givet och stressade mig igenom. Utan att se, allt det jag ser idag. Ser men inte når. Tittar på håll och längtar. Längtar innerligt och kämpar varje dag, varje stund med att vara tacksam för det jag kan istället för alla de miljarder saker jag inte förmår.

Är det normal trötthet eller kraschar jag snart? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Vad ska jag göra? Vad blir rätt?

Gråter över de där 3 åren som de kan ta att bli frisk. Jag är halvvägs.. Och hur påverkas jag av bebistiden? Blir jag sämre? Sjukdomstiden längre?

Nerför mina kinder rullar så mycket frustration, sorg och rädsla. Blanka pärlor av oro. Genomskinliga av stress. Våta av ovisshet. Symboliskt ensamma tar de sig ner i olika fart. Kvar blir en blöt fläck på kudden.

Mil från mig kämpar min faster mot döden. Den är nära och omfamnar henne snart. Jag undrar om hon i ruset av sin tunga medicinering längtar efter friheten som döden skänker eller om också hon klamrar sig fast och i vild panik oroar sig för kraschen. Den slutgiltiga.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

 

Anna

2 september 2014 11:17

Kram! Kan du försöka vila så mycket bara möjligt de närmaste dagarna? Finns mer avlastning att få? Undrar så hur jag själv skulle reagera på att bli förälder till en bebis igen, utifrån det skick jag är i nu - var så mycket piggare när dottern var bebis. För längtan finns ju där, och fertilitetsstressen. Äsch, nog om mig. Ville mest säga att jag känner lite extra med dig, inte för att jag är i samma situation som dig utan för att jag föreställer mig att jag skulle kunna vara det. Stor kram!

http://omlitetochstort.wordpress.com

 

Maria

2 september 2014 15:33

Det smärtar att läsa. Finns det något, något jag kan göra? Jag vill lägga stenar att gå på, hålla din hand och tillföra energi. Livet har prövat dig tillräckligt, alldeles för länge.

Kram

 

C

2 september 2014 17:21

Jag kan inte ens föreställa mig hur splittrad du måste känna dig.. Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt. Hoppas att du har någon som du kan prata med så du slipper hamna på botten, kanske man kan fånga upp dig innan du sjunker för långt?
Kramar <3

http://spyor.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...