Igår berättade granntanten för mig att hennes barnbarn dog för ett antal år sedan. Hon pratade om sorgen och om den tuffa tiden efteråt. Om barnbarnets mamma och hennes svåra kris som följde.

Kanske bidrar den oerhört tragiska historien till att jag kånner mig lite kärare i mitt barn just idag. Ibland är det så tycker jag. Kärleken kramar om en alldeles särskilt mycket och hjärtat slår volter av blotta tanken på sitt barn. Stoltheten vet inga gränser och om en kunde så skulle jag äta upp henne för hon är så jädrans go.

Granntanten säger nästan varje dag "men är hon alltid sådär glad?" "Jag tycker att du är fantastisk du lilla vän" medan lillan sjåpar sig med tillgjorda skratt och titt-ut bus över staketet.

Igår kväll sprang hon blöjfri (barnet alltså - inte tanten) och kärleken liksom knep i hjärtat. Och så som jag kände då vill jag känna alltid. Älskade barn, jag ska förändra mig. Jag lovar. Ett förflutet kan en inte ändra på men nutiden kan en faktiskt påverka. Jag ska göra det för dig. Älskade barn.