Det är så mycket jag drömmer om. Längtar efter. Både stort och smått. Mycket som är vardag för er andra. Sådant man tar för givet när man är frisk, till och med ogillar att göra när man inte vet hur det känns att inte kunna. Friheten att vara frisk. Att kunna välja.

Jag längtar efter att ligga på bryggan vid stugan och titta ner i vattnet. Att höra skrattet på håll. Längtar efter att strosa på stan, hålla hand och äta glass en sommardag. Jag längtar efter att grilla. Att kunna svara naturligt på frågan "läget?" på stan. Att jogga. Att kunna ta en danskurs. Eller välja att hoppa över. Jag längtar efter att spontant kunna träffa vänner. Prata, umgås och dricka ett glas vin en fredag efter jobbet. Att vandra hemåt med dig och skrattet kvar i hjärtat. Längtar efter att städa, att orka vända ut- och in på lägenheten och göra allt rent. Jag längtar efter att kunna överraska sambon med något jag köpt eller förberett.

Jag längtar efter att känna energi. Att orka. Jag längtar efter att piffa till mig, gå på fotvård och fixa håret. Känna mig snygg. I form. Jag längtar efter dagen när jag drar ner luft i mina lungor och tänker att jag är frisk. Att vi klarade det. Du och jag. Jag längtar efter bröllop, att bli vi på riktigt. Att orka visa min kärlek mer än i ord. Jag längtar efter att känna styrka i kroppen. Kunna arbeta upp en kondition. Le åt livet. Gå på bio en tisdag. Arbeta lagom på ett jobb jag gillar. Och vara nöjd. Köpa färska jordgubbar och nybakta frallor en lördagmorgon.

Jag längtar efter livet. Så som jag tänker leva det härdanefter.

Men innan jag kommer hinna göra det, kliver vi in i en ny epok i livet. Jag kommer inte kunna ge tillbaka lite av den tid vi blivit bestulna på och den kärlek jag så tålmodigt har fått men inte alltid kunnat ge. Jag kommer inte kunna ge mig själv allt det jag förtjänade redan innan men aldrig gav.

Ni vet min längtan efter vår dotter. Vår kamp för att få henne, det är inte henne det här handlar om.

Det handlar om en lång tid i en krävande sjukdom, där varken riktning eller hopp alltid fanns. Det handlar om att jag till slut, efter en hård och orättvis kamp vann slaget om livet. Jag har odlat vingar och börjar bli redo att provflyga dem men innan jag hinner ta sats föds ett nytt liv att anpassa oss efter. Det jag önskar att jag hade hunnit uppleva går om intet, något annat helt fantastiskt kommer att ligga framför oss istället men det är inte de det här handlar om.

Det här handlar om mig.

Och jag förväntar mig inte att ni ska förstå men jag hoppas att ni inte heller missförstår.

 

Langtarefterbarn

22 januari 2014 15:46

Jag förstår vad du menar eftersom jag själv har varit hemma pga av samma sak. Nu har inte jag haft lika lång sjukdomsbild som du har men ändå.
Tycker det är härligt att läsa att du faktiskt går framåt och att du själv känner av de där vingarna. Dem ska du testa först när du känner dig mogen.
Jag tror på dig och hejar på dig även fast vi aldrig träffats! Heja heja! Kraaaam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

22 januari 2014 17:04

Tack snälla för din fina kommentar. Jag var lite rädd att någon skulle säga att jag nu ska vara tacksam över graviditeten och inte gnälla över det andra. Det är jag förstås. Oändligt tacksam. Men jag har också varit i princip sängliggandes i ett år och väldigt sjuk. Dina ord betyder mycket och skänker tröst och värme. Tack! Jag har faktiskt varit på arbetsplatsbesök och planerar start för arbetsträning :) Jag ska berätta om det här en dag!

Stor kram

 

C

22 januari 2014 16:09

Det är ju hoppfullt att du har så fina längtansmål. Jag hoppas och tror att du får uppleva de sakerna du drömmer om. Kramar

http://spyor.blogg.se

Karin

22 januari 2014 17:04

Tack snälla C :)
Kram

 

Bella

22 januari 2014 17:29

Underbart fina målbilder, behåll dem och hämta kraft ur dem!
Kram Bella

http://bellabellam.blogg.se

 

Maria

23 januari 2014 10:39

Heja dig!

Jag tror inte livet är svart eller vitt. Jag vet att sorg och glädje kan gå hand i hand. Tacksamhet och frustration likaså. Jag hoppas att det ljusnar på flera sätt och att våren blir en språngbräda för livet så som du vill ha det.

Jag äter gärna jordgubbar i vårsolen med dig och vagnarna våra.


Varm kram!

Karin

23 januari 2014 12:21

Tack!

Jag hade heller aldrig kunnat tro att livet kan upplevas svart eller vitt innan jag blev sjuk. Men det kan det.

I stunder, i perioder eller i dagar var de vita inte starkt nog att ens blanda ut det svarta till grått. Det var svart. En läskig upplevelse såhär i efterhand.

Nu är det annorlunda och det är fantastiskt! Den där friska färgpaletten är mer vardag än undantag nu, även om mindre saker kan kladda ner fina färger snabbare än vanligt.

Våra vagnar.. Vilken galen tanke :)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...