Pyret har som ni vet problem med magen. Gång på gång har vi frågat BVC och fått rådet att höja dosen Lactulos. I veckan fick jag återigen nog och ringde och berättade att min magkänsla säger något annat. Det kan inte vara normalt med såhär mycket problem. Hela hennes dagar och nätter går liksom ut på att bajsa och nätterna störs av detta.

Vi fick då rådet att sluta med mjölk, att prova en vecka. Sedan i tisdags har vi nu gjort det. Vilket också inneburit att vi äntligen fick tummen ur och provade egengjord gröt (eftersom att den köpta innehåller mjölkprotein). Vi har provat 2 varianter; en med havregryn, vatten, rapsolja och tunnpaltbröd (tips i bloggen -tack igen) och den andra med skrädmjöl, vatten, kokosolja och tunnpaltbröd. Till både har jag frukt/bär-pureer och/eller katrinplommonpure.

Pyret har ätit båda med god aptit och det är ingen stor skillnad i själva tillagandet heller, så tummen upp! Som det är nu får Pyret bara hemlagad mat och det känns härligt tycker jag. Och magen! Den har varit bättre sedan i tisdags. Säkert för tidigt att dra slutsatser men så bra som den fungerat dessa dagar har den inte fungerat sedan innan vi började med mat.

Igår var det läkarbesök och jag fick 25% sjukskrivning (äntligen). Jag fick också klart för mig att jag ska dubblera dosen medicin.

Läkaren tänkte skriva depression i mitt intyg och sa att FK kanske inte godkänner det eftersom att jag inte uppfyller alla kriterier för depression.. Nej, förstås, eftersom att jag har utmattningssyndrom! Jag blir galen på det där, att det ska vara så svårt. Efter lite ödmjukt ifrågasättande från min sida kollade hen i något sökverktyg och fann att mina symptom stämde överens med utmattningssyndrom (no shit.. de har stämt överens i 2 år). Jaja slutet gott iaf. Upplärningen av svensk sjukvård får jag ta när jag blir frisk....

Fått svar på mitt cellprov men bara delvis. Vet bara att jag återigen har lätta förändringar men inte om det blir ingrepp eller inte. Läkaren skulle jämföra med mina tidigare provsvar (också lätta förändringar). Skulle förstås vara jobbigt att behöva gå igenom en sådan sak nu ovanpå allt annat men å andra sidan känns det obekvämt och nervöst om de bestämmer att vi väntar (igen). Pest eller kolera på den alltså!

Nästa vecka ska min sambo på intervju i min hemort, 40 mil från vår nuvarande stad. Här där vi bor nu har jag bott i snart 10 år och plötsligt blev allt verkligt.. Ska vi flytta? Hur blir det? Vill vi det?

Tyvärr är nuvarande staden förknippad med min sjukdom. Gator, arbetsgivare, kollegor, rum, platser, lägenheten och vårdcentralen.. Usch så sjuk jag har varit. En nystart både lockar och skrämmer. Får jag hjälp om jag byter arbetsplats (de har ju ingen rehab-ansvar)?

Fördelarna överväger nackdelarna, så är det. Men nackdelarna är också tunga. För att inte tala om själva flytten.. FY SATAN så jobbigt!

Någon som vet något om att byta stad och behöva fortsatt stöd från FK och arbetsträning på annat ställe än där en blev sjuk?