Oj nu är jag Trött!

I flera veckor har jag försökt ladda inför julen, göra medvetna val och liksom bunkra energi för att orka och samtidigt inte tänka för mycket på den och bli stressad. Resan vi ska göra.

Denna vecka blev helt omvänd mot planerat. Den skulle vara lugn och innehållslös. Jag skulle packa lååångt i förväg och liksom skrota runt nu sista dagarna innan avfärd.

Så fick sambon den där intervjun i en stad långt bort, jag blev ensam med liten för första gången, 2 dagar och en natt. Liten blev såklart sjuk, precis just då. En virusinfektion med röda prickar, feber, gråt och sömnlöshet. Som numera också innefattar en ögoninflammation och en mamma som börjar känna sig risig.

Jag hade bokat in en klippning och sligning förresten, lite sådär på prov. Om jag skulle ha lyckats bunkra ordentligt med energi skulle jag äntligen bli fin i håret, om inte skulle den avboks. Den fick avbokas. Vågade inte riskera. Det låter kanske inte så dramatsikt för er och det är de väl inte heller men det är trist för en männska att aldrig kunna göra något för sin egen skull.

Besked kom och snabbt beslut har tagits. Huvudet slut av diverse beslut, för- och nackdelar, ekonomitänk, sälja- köpa- hyra boende och "hur blir det sen"-skräck. Hjärnan har malt på till långt in på småtimmarna och sömnen blivit än mer lidande.

Igår kväll skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, högt och lågt. Det blev punkter om allt ifrån kläder som behöver tvättas inför utlandsresan, till katternas pass, gå-bort-present som måste inhandlas och mäklare som ska ringas. Annons om "söker bostad" ska ut, FK kontaktas, lastbil ska hyras och flyttkartonger inhandlas.. Listan växer och inget bockas av.

Sållar igen.
Stryker sådant som inte behöver göras NU.
Riktar in mig på resan. Tänker att först nu kommer julen. Skalar bort så mycket som möjligt...

Och därefter struntar jag i det som är kvar och lägger mig för att sova.

Irriterar mig på att jag måste. Att jag inte längre kan "öka" för att bli klar.

Men tänker sen att jag gjort galna framsteg. Att jag känner när jag börjar få nog. När min gräns närmar sig. Klappar mig på axeln över att lyckas tänka på att sen är beroende av nu och på hur jag beter mig i varje situation. Tänker på hur sen kan bli bättre när jag inte tömmer mig i nuet, utan sparar.

Bättre inget gjort och "sen:et" upplevs än allting gjort och "sen:et" inte längre finns.

Så får det bli.

/Good Night (at lunch-time) with a million things to do.. Don't care.

Julhetsa lugnt hörrni.