Blir rädd för att fastna här och aldrig ta mig ut. Rädd för att jag förstörde min kropp och hjärna i min iver att jaga tiden och att det aldrig kommer fungera igen. Rädd för alla sjukdomar som ploppar upp, för att bli fast i ett ekorrhjul av sjukdomar och aldrig lyckas bli frisk någon längre tid. Livrädd för att behöva leva såhär. År ut och år in.

Som ödets ironi att jag kände mig odödlig och full av kontroll tidigare, att jag trodde mig orka mer än andra och stå pall för lite mer. Min övertygelse bottnade i att inställning avgjorde mycket och att många sjuka skulle kunna bli friskare om de bara t.ä.n.k.t.e annorlunda.

Livets skola lärde mig annorlunda. Så fel jag hade.

Imorgon ska jag till specialistmot för sköldkörteln och få reda på provsvar från 10 rör blod (!) Många hoppas att svaren på mitt jäkligt dåliga mående ska finnas där, som att det vore bättre än ett bakslag i utmattningen. Jag vet inte egentligen..

Stressen i att föräldraledigheten tickar på medan jag är sjuk gör sig påmind. Stressen över att sambon tvingas jobba på ett jobb där han inte trivs och över att han behöver gå på knäna för att jag är sjuk. Över att han inte får vara föräldraledig, något vi hade bestämt att vi skulle dela lika på. Mina föräldrar har under de senaste dagarna tagit hand om Lillan, tacksamhet brottas mot de dåliga samvetet över det som egentligen borde vara mitt "jobb". De där känslorna av otillräcklighet pockar på alltså..

Efter morgondagens möte funderar jag på att gå till vårdcentralen och försöka bli sjukskriven en period. En kortare hoppas jag. Då får sambon vara hemma, han slipper att göra allt samtidigt som han jobbar och mina föräldrar kan avlasta honom då och då istället för hela tiden. Men saken är den att jag hatar att be om sjukskrivning.. Hatar att bli bedömd och att övertyga någon om min ohälsa. Som att inte min egen kännedom var tung nog liksom.