En bra läkare idag. Det är sällsynt. Tack gode gud för att hen var bra. Det var viktigt för mig.

De flesta proverna ser bra ut, nästan alla faktiskt. Det som ser riktigt risigt ut är stresshormon.. Läkaren sa att hen visste redan vi träffades att detta var en patient med svår stress. Jag började gråta. Hade förstås inte önskat mig någon livslång fysisk sjukdom men ändå. Den där satans stressen förföljer mig.

Läkaren frågade vilken typ av behandling jag fick under min krasch. Och blev förvånad av mitt svar. Ingen egentligen. En misslyckad medicinering (som gjorde mig sjukare) och en samtalskontakt som jag ordnat själv pga vår då, ofrivilliga barnlöshet. Tydligen borde jag ha fått annan hjälp ochcde borde då ha avhjälpt mig från att ha dessa höga nivåer av stress i kroppen idag.

Läkaren undrade om jag hade fått kortison innan de satte in levaxin för sköldkörteln. Det hade jag inte. Det var tydligen fel det också.

Jag känner mig rätt bitter när jag tänker på det. Så många fel som gjordes då - påverkar mig idag.

Jag förstår att det inte är någon idé att grubbla i det. Nu måste jag se framåt. Men ändå.. ja ni vet. 2.5 år är lång tid och om saker hade gjorts annorlunda då...

Slutligen sa läkaren att jag behöver ordentligt med stöd nu. Att min kropp är superstressad och skjuter ur sig stresshormon i alldeles för höga doser och att hon förstår att jag mår dåligt. Hen sa också att jag måste trappa upp låååångsamt med jobb framöver. Annars kommer jag bli pangsjuk snart igen. Utan tvekan sjuk igen. Oj. Tufft att höra. Jag trodde att jag var friskare än så.