Precis hemkommen från 6-månarderskontrollen med Pyret, hon fyllde halvår igår. Min stora tjej.

När jag kom in på rummet står den läkare som jag kallat för "idiotläkaren" i bloggen tidigare. Hon som sa att jag var frisk och att småbarnsföräldrar mår så som jag mådde. Hon som sa att "vi behöver inte mäta ditt blodtryck, det vet vi redan är dåligt". Hon som förklarade mitt dåliga mående med stress och fick mig, inte bara att fortsätta må dåligt utan ännu sämre pga oro. Hon missade också att sjukskriva mig 2 dagar, något försäkringskassan uppmärksammade mig på (sjukskrevs tom onsd istället för fred).

Som att inte det där räckte träffade jag henne i samband med min krasch förra året. Jag hade då ingen aning om något och fick höra "utbrändhet är ett medialt påhitt, du är deprimerad".

Kort och gott. Hon står inte högt i kurs.

Jag har berättat mitt missnöje med henne både för BVC-sköterskan och för min vanliga husläkare. Nu när det stod klart att jag har en sköldkörtelsjukdom var det såklart mycket enklare.

Jag blev väldigt snopen när jag såg henne där idag.

Hon var egentligen på det stora hela okej idag (fast att det ju är svårt att tycka det med vår historia). Det är en kommentar och en situation som sitter kvar och gör mig irriterad.

Jag hade punktat ner frågor i mobilen och behövde ta 2-3 steg från skötbänken för att nå den. Hela tiden vänd mot min bebis och bebis fullt sysselsatt med en hängande mobil. Skötbänken var bred och hade kanter. Min bebis var tvungen att rulla 2 varv för att trilla ner och hon rullar inte 2 varv sådär i all hast. Hon har faktiskt aldrig rullat 2 varv.

"Oj vågar du lämna henne sådär?" sa läkaren och for upp från datorstolen för att ställa sig bredvid bebis. "Jo hon rullar inte runt så där mycket", svarade jag. "Det vet man aldrig", sa hon.

Det grämer mig. Träffar mig rakt i det som är känsligast, att jag inte skulle vara en bra mamma. Inte se efter min dotter.

Fast jag vet att det är känslor och inte sanning. Jag känner min dotter. Jag tittar på henne typ 24h/dygn, kan hennes rörelsemönster och känner hennes sinnesstämning. Jag skulle aldrig lämna henne om det fanns minsta oro eller tvivel. I det här läget hade jag hunnit till henne och tillbaka igen (flera gånger om) innan hon ens snurrat ett varv.

*Mantra* Släpp det. Det har inte hänt något. Du är en fantastisk mamma. Läkaren är dum. Det vet du.

Jag förstår att jag inte borde träffa henne mer. Jag förstår att jag är känslig för hennes ord och att jag säkert förstorar och misstolkar, just för att jag inte gillar henne. Visste inte att hon är barnläkare (om hon nu är det), visste inte att det fanbs en risk att träffa henne där.

För övrigt väger Pyret numera 8.4kg och är 71cm lång. Mammas älskling.