Behövde tanka och fylla på med energi, ta en promenad medan det fortfarande var ljust. Blir så sällan att jag orkar kånka ner vagn och bebis för vår långa trapp, skönt att passa på när sambon är hemma. Få några meter i benen och fylla lungorna med frisk luft.

Stod och velade i ett vägskäl, ner mot vattnet eller bland husen? Jag valde vattnet, gör alltid det om jag hinner innan mörkret lägger sig.

En bit ner hör jag en man skrika. Jag säger till min mamma i luren "jag undrar om han skriker på mig?". Jag stannar upp och ser på mannen som hastar nerför en kulle med sina gåstavar, han tittar ner i backen och jag tappar intresset för en sekund och är på väg att vända om. Tänker att han nog inte alls skrek på mig utan kanske på en hund. Han var förstås rädd för att halka.

Han kommer fram och hasplar ur sig otäcka ord. Jag blippar bort samtalet med mamma och ringer 112. Innan jag greppat vad det egentligen är den äldre mannen just berättat tutar signalen i luren. Kvinnan som svarar på larmcentralen är lugn, såklart. Redan efter min första mening är avslutat säger hon att både ambulans och polis är på väg.

"Jag vågar inte gå dit"; säger jag, "jag har inte sett själv". Kvinnan säger att jag inte behöver det och fortsätter ställa frågor till mannen via mig. Ber mig hålla den frusna mannen kvar på stället tills räddningspersonal kommit.

I min chock försöker jag beskriva vart vi är, i naturen, inte på en gatuadress. Kvinnn i luren hänger kvar tills att jag ser ambulansen köra rakt emot mig. Min vita jacka lyser upp och jag vinkar till den gula bilen med ljudande sirener, den blinkar till svar och ökar hastigheten.

Ut kliver personalen och mannen följer med dem uppför krönet och visar platsen. Jag tror mig höra "oh fy fan" innan ambulanspersonalen springer närmare..

Där jag står ensam kommer tårarna. Några minuter senare får jag veta att polisen är tillkallad, för att utesluta brott. I efterhand förstår jag att jag var chockad där jag stod och vinkade till polisen för glatta livet, de behövde förstås inte det, ambulansen stod ju där som riktmärke. Jag antar att jag vill göra något.

Något för att hjälpa allt det som redan var för sent.

Bilder togs och jag mådde illa. Tänkte att det kändes så ovärdigt. Ville få dem att sluta och istället hålla om. Också det var för sent.

Kanske var det just de som personen hade behövt, en kram, en famn att lita på och kännas trygg i.

Jag blev ombedd att stanna kvar på platsen en stund, alltmedan tårarna rann och funderingen över om jag hade kunnat göra något börjat äta upp mig.

Tiden kändes lång. Jag hann ringa både min sambo och min mamma. Hon var förstås orolig med tanke på hur vårt samtal hade avslutats. Det kändes som en evighet hade passerat trots att klockan bara tickat på några få minuter.

En poliskvinna kom ner och pratade med mig. Sa det jag behövde höra, att det inte fanns något jag hade kunnat göra. Att det var för sent.

Så mycket som var just det. För sent.

Arma människa hur såg livet ditt ut?

Jag hoppas att din tillvaro är ljusare nu, vartän du befinner dig.

 

C

13 december 2014 19:38

<3

http://spyor.blogg.se

 

JZ79

14 december 2014 10:18

KRam!!! <3

http://jz79.wordpress.com

 

Fertilitetsresa

6 januari 2015 14:22

Jag har varit med om liknande. Så oerhört svårt att greppa. Så tragiskt så onödigt så fruktansvärt sorgligt.

Känner för dig som hamnade mitt i allt.
Kram <3

http://fertilitetsresa.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...